Srebrenica Memorial Site, 2005-05-09.
Fruktträden blommar i Srebrenica. På bergssluttningarna grönskar försommaren och det doftar vårgräs i dalen. Utan tvekan är det en av de vackraste platser jag besökt. Utan tvekan är det också en av de mest obehagliga.
Innan man når själva staden Srebrenica – inte mycket mer än en dåligt asfalterad uppförsbacke på en knapp kilometer – passerar man det enorma gravfältet. Här ligger några av de som dödades under massakern för tio år sedan begravda. För tillfället har knappt 1 000 kroppar lagts i jorden. Ungefär lika många kommer att begravas i sommar. Ytterligare närmare 5 000 kroppar, kompletta eller bara delar, finns i ett specialbyggt bårhus i Tuzla. Där pågår fortfarande identifieringsabetet. Många kroppar saknas.
Under mitt besök i Srebrenica träffar jag överlevare och återvändare; muslimer och serber; människor som delvis har rest sig och gått vidare, men som fortfarande bär en tung börda på sina axlar. Jag talar med männen som skulle ha legat i jorden nere vid gravfälten om de inte hade lyckats fly, och kvinnorna som än i dag lever i ovisshet om vad som hänt deras makar och söner.
Vem ger dem rättvisa och upprättelse? Vem dömer de som offren anser är skyldiga? FN-tribunalen i Haag är det internationella samfundets svar. Men för människorna här i Srebrenica är det inte så enkelt. ICTY i Haag är inte deras rättvisa. De rycker på axlarna och säger att de inte sätter någon större tilltro till tribunalen.
– Straffen är löjligt låga. Det finns platser i världen där man får hårdare straff för vanlig misshandel. Och medan de sitter och väntar i sina celler i Haag så har dom det mycket bättre än vi har det här, säger Avdo Krdžić.
Samtalen med människorna i Srebrenica, deras berättelser och deras syn på att rättvisa skipas å deras vägnar, kommer att publiceras i Till mänsklighetens försvar.
