I förra veckan meddelades domen mot Momčilo Krajišnik, vid ICTY i Haag. Den tidigare talmannen i det bosnienserbiska parlamentet dömdes till 27 års fängelse för krigsförbrytelser under kriget i Bosnien. Han frikändes från åtalet om folkmord.
Egentligen var inte detta särkskilt överraskande; bevisen mot Krajisnik när det gäller folkmord var svaga. Likväl skapade domen bestörning hos bland annat representanter för de stora skarorna organiserade offer från Balkan-krigen, vilka ansåg att de berövats en viktig del i upprättelsen.
Mönstret känns igen. Inte minst från rättegången mot Slobodan Milošević, där precis samma argument ofta hördes: "om han frias från folkmord så har tribunalen misslyckats att ge offren sin rättmätiga upprättelse".
Det visar vilken oerhört stark symbolbetydelse "folkmord" tillmäts. Kanske oproportionerligt stor - åtminstone i den internationella debatten. Händelserna i Srebrenica, då närmare 8 000 muslimska pojkar och män avrättades var onekligen ett fall av folkmord. Två personer har hittills dömts för detta, men fortfarande har ingen "betydande ledare" kunnat knytas till händelsen. Milošević hade troligtvis inte heller fällts för folkmord om rättgången fått avslutas. Men han hade fällts på många av de övriga punkterna i åtalet och han hade fått tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Liksom de flesta av de 46 personer som ICTY har hunnit avkunna fällande domar emot.
Juridiskt sakkunniga är i det här avseendet överens med många av de människor som jag träffat i byarna kring Srebrenica och på annat håll på Balkan; Det finns inget självändamål att döma någon för folkmord - det viktigaste är att rättvisan har sin gång, på ett så klanderfritt sätt som möjligt. Därmed inte sagt att ICTY är en alltigenom fri, rättvis och framgångsrik rättsinstans - det vore ett rent felaktigt påstående - men det sätter in brottsrubriceringen "folkmord" i sitt sammanhang.
Monday, October 30, 2006
Tuesday, October 10, 2006
Spännande diskussion om Bosnien
I samband med måndagens vernissage för fotografen Adam Haglunds utställning "...där börjar livet" på Zenit i Malmö, höll vi gemensamt ett kortare föredrag med efterföljande diskussion om Bosnien; igår, idag och imorgon.
Det utvecklade sig till ett intressant samtal och inte överraskande hade den mestadels bosniska publiken tänkvärda, känslosamma och i flera fall kritiska synpunkter. Kontentan är att det är svårt att se skogen för alla träd. Vi reser alla med våra filter, vare sig vi gör det i vårt närområde eller i ett delvis främmande land.
Den främsta invändningen mot vår bild av Bosnien var att vi valt att berätta den mot bakgrund av det som varit; mot bakgrund av kriget och de drygt tio år av återhämtning som har följt. Det är förstås en rimlig åsikt. En utställning om dagens Bosnien skulle lika gärna ha kunnat handla om unga människor som dricker espresso på kaféerna i Sarajevo, om killarna som spelar fotboll på grusplanerna i Zenica, eller om en kväll på Diskotek Srebrenica.
Vi har valt en annan ingång. Vi ställer oss frågan vad som händer med ett land som gått igenom ett grymt krig sprunget ur till stor del konstruerade motsättningar, som har sett krigsförbrytelser och folkmord begås, och som fortfarande brottas med att få det officiella samhället att fungera. I det perspektivet är det omöjligt att väja för historien, för kriget.
Och vi fick medhåll. Av någon anledning (kanske en slump) var det i första hand de unga kvinnorna som ställde upp på påståendet om att det som varit har, och måste ha, en plats i nuet. Att om vi någon gång med trovärdighet ska kunna yttra "aldrig mer" så går det inte att bara rusa vidare.
Samtidigt, och det tänker jag ta till mig som en lärdom, så har jag stor förståelse för att man kommer till en punkt då dåtiden och pratet om kriget står en upp i halsen. Då bilder på gravplatser och sönderskjutna hus inte längre känns meningsfulla. Bosnien kommer, som många andra konfliktdrabbade länder, för lång tid framöver att få leva med att vi utomstående etiketterar och gör urval i vad vi kan och vill ta till oss. Det är en ömsesidig process att bearbeta det faktumet.
Besök utställningen på Zenit, Kommendanthuset, Malmöhusvägen i Malmö, eller se den på nätet: www.adamhaglund.se och fundera över hur ni själva ser på saken.
Det utvecklade sig till ett intressant samtal och inte överraskande hade den mestadels bosniska publiken tänkvärda, känslosamma och i flera fall kritiska synpunkter. Kontentan är att det är svårt att se skogen för alla träd. Vi reser alla med våra filter, vare sig vi gör det i vårt närområde eller i ett delvis främmande land.
Den främsta invändningen mot vår bild av Bosnien var att vi valt att berätta den mot bakgrund av det som varit; mot bakgrund av kriget och de drygt tio år av återhämtning som har följt. Det är förstås en rimlig åsikt. En utställning om dagens Bosnien skulle lika gärna ha kunnat handla om unga människor som dricker espresso på kaféerna i Sarajevo, om killarna som spelar fotboll på grusplanerna i Zenica, eller om en kväll på Diskotek Srebrenica.
Vi har valt en annan ingång. Vi ställer oss frågan vad som händer med ett land som gått igenom ett grymt krig sprunget ur till stor del konstruerade motsättningar, som har sett krigsförbrytelser och folkmord begås, och som fortfarande brottas med att få det officiella samhället att fungera. I det perspektivet är det omöjligt att väja för historien, för kriget.
Och vi fick medhåll. Av någon anledning (kanske en slump) var det i första hand de unga kvinnorna som ställde upp på påståendet om att det som varit har, och måste ha, en plats i nuet. Att om vi någon gång med trovärdighet ska kunna yttra "aldrig mer" så går det inte att bara rusa vidare.
Samtidigt, och det tänker jag ta till mig som en lärdom, så har jag stor förståelse för att man kommer till en punkt då dåtiden och pratet om kriget står en upp i halsen. Då bilder på gravplatser och sönderskjutna hus inte längre känns meningsfulla. Bosnien kommer, som många andra konfliktdrabbade länder, för lång tid framöver att få leva med att vi utomstående etiketterar och gör urval i vad vi kan och vill ta till oss. Det är en ömsesidig process att bearbeta det faktumet.
Besök utställningen på Zenit, Kommendanthuset, Malmöhusvägen i Malmö, eller se den på nätet: www.adamhaglund.se och fundera över hur ni själva ser på saken.
Subscribe to:
Posts (Atom)
