Serbien friat från folkmordsanklagelser

I ett avgörande i FN-domstolen ICJ i Haag idag friades Serbien från anklagelser om folkmord. Däremot konstaterades att Serbien, under kriget i Bosnien, brutit mot internationell rätt genom att inte lyckas förhindra massakern i Srebrenica 1995 då omkring 8 000 bosnier dödades av bosnienserbiska styrkor.

Processen i Haag är historisk, eftersom det är första gången en rättslig prövning har gjorts av anklagelser om folkmord mellan två stater. Rättegången har i första hand tillmätts ett symbolvärde, snarare än att avgörandet skulle få några praktiska följder. Utfallet, sådant det nu blev, innebär att ICJ slår fast att det inte finns några bevis mellan det folkmord som begicks i Bosnien och de serbiska, statliga institutionerna.

Serbien har under hela rättegången ifrågasatt domstolens legitimitet, eftersom landet inte var medlem av FN under de år då förbrytelserna ägt rum; landet uteslöts ur FN 1992 då det forna Jugoslavien föll samman och medlemskapet återupptogs först 2001, då av Serbien-Montenegro, vilket idag endast är Serbien. Kriget i Bosnien pågick mellan 1992 och 1995. Domstolen har avfärdat ifrågasättandet av dess legitimitet.

FN-domstolen ICJ ska inte förväxlas med vare sig krigsförbrytartribunalen för före detta Jugoslavien, ICTY, eller den permanenta brottmålsdomstolen ICC, vilka även de håller till Haag. Det är tre rättsliga organ med helt olika arbetsområden och -uppgifter. ICJ är unik i det att den avgör mål och tvister mellan stater – inte individer. Den beskrivs ibland som ett slags skiljedomstol. Dess avgörande kan vara, men är inte automatiskt, tvingande, men anses allmänt som en mycket stark markering.

Nytt kapitel: Aldrig mer!

Ex-diktatorn befinner sig i bön när luckan öppnas. Ett tiotal maskerade män, i trappan och på podiet under galgen, jublar och skriker ut sina förolämpningar. ”Tyrannen har fallit”. På de skakiga mobilvideo-sekvenser som redan några timmar senare cirkulerar på internet syns rycket när repet sträcks och därefter utbryter tumult som gör att kameramannen tappar koncentrationen.

Ögonblicken senare visas den dödes förvridna ansikte upp framför kameran. Ögonen är halvöppna och nacken böjd i en onaturlig vinkel. En annan videosekvens visar hur Saddam Husseins kropp placeras på en enkel kärra och körs bort.

Det är den 30 december. Avrättningen har förannonserats, men någon exakt tidpunkt har inte givits. När västvärlden vaknar denna lördagmorgon är allt över. Dödsdomen mot Saddam Hussein, avkunnad vid Iraks Speciella Tribunal, har verkställts i enlighet med irakiska lagar.

[...]

Läs fortsättningen på denna reviderade version av avslutningskapitlet till boken Till mänsklighetens försvar, genom att ladda ner kapitlet här (pdf).

Kritik när dödsdomen mot Hussein kvarstår

Medan stora delar av västvärlden firade jul i helgen avslog Iraks Speciella Tribunal i Bagdad Saddam Husseins överklagan av dödsdomen mot honom. Den kommer nu därför att verkställas inom 30 dagar, i enlighet med landets lagar. USA hyllade omedelbart domstolens beslut medan EU kräver att dödsdomen inte verkställs.

Att USA hyllar domen är ingen överraskning. I och med dödsdomen blir det ingen fortsättning på rättegången och därmed slipper världen få höra Saddam Hussein berätta om hur han byggt upp sin krigsapparat med amerikansk hjälp – under kriget mot Iran – den krigsapparat som sedan använts för att begå de grymma övergrepp han står åtalad för och alltså även funnits skyldig till.

Jämte EU har en rad människorättsorganisationer, till exempel Human Rights Watch, med rätta uttryckt stark kritik mot hur hela rättegången mot Saddam Hussein har genomförts och avslutats. Det handlar inte om den åtalades eventuella skuld, om den är det få som tvivlar, men det handlar om en regelvidrig process som inte lever upp till internationell straffrättslig standard och vars legitimitet därför måste ifrågasättas. Det handlar också om att det utdömda dödsstraffet nu sätter stopp för sanningssökandet i en rad andra fall av grova övergrepp, bland annat de mot kurder i Irak.

Vi har tidigare skrivit om kritiken mot rättegångsförfarandet, läs mer här.

"Försoning är möjlig , om alla tar ansvar"

Försoning och förlåtelse är möjlig, men det är upp till vara och en att förverkliga detta. När tillräckligt många människor rör sig åt samma håll, kommer det till slut att inträffa ett paradigmskifte. Men än har Sydafrika inte försonats, även om jag tror att det nu är möjligt och folk kan själva ta chansen och bli en del av denna resa. Om de vill.

Yvette Hardie är producent för teaterpjäsen Truth in Translation, en nyskriven pjäs som hade premiär i Rwandas huvudstad Kigali i augusti och som kommer på turné i Sverige i vår. Pjäsen handlar om en grupp översättare som arbetade vid landets Sanningskommission. Till skillnad från alla andra sydafrikaner kunde de aldrig vända bort blicken. Istället berättade de hela tiden två sidor av samma händelse ­ offret och förövarens. Och ställdes oupphörligen inför frågan: vad är sanning?

På ett individuellt plan är det ofta inte ens möjligt att förlåta och det måste också respekteras. Ett första steg mot en förlåtelseprocess är att kunna få berätta sin historia. Och att någon annan lyssnar på den. Det är detta som Sanningskommissionen gjorde för Sydafrika, säger Yvette Hardie.

Problemet är när folk ser på kommissionen som om denna i sig skulle kunna skapa försoning. När de inser att den inte har gjort det, anser de att den har misslyckats.

Men dessa människor förstår inte att Sanningskommissionen i sig aldrig skulle kunna uppnå en nationell försoning. Den öppnade dörren för oss, det var början på något nytt. Truth in Translation ger åskådarna en möjlighet att än en gång ta itu med frågor om ansvar, förlåtelse och försoning.

Dödsdomen mot Saddam Hussein

Dödsdomen mot Saddam Hussein bekräftar egentligen bara de farhågor som redan förts fram av en rad människorättskämpar, nämligen att Iraks Speciella Tribunal är något helt annat än de internationella straffrättsliga instanser som finns på andra håll i världen.

Rättegången mot Saddam Hussein har från första stund jämförts med till synes liknande rättegångar mot folkmördare och krigsförbrytare på Balkan eller i Rwanda. Det är en grovt missvisande jämförelse. Vid en närmare granskning framstår nämligen rättsprocessen i Bagdad som designad för att uppnå det som just nu har uppnåtts; en snabb fällande dom på den första åtalspunkt som tas upp, ett utdömt dödsstraff och, inte osannolikt, en verkställd avrättning inom en snar framtid.

Det handlar inte om skuldfrågan, inte om huruvida Saddam Hussein är en skurk eller inte. Det handlar om att rättegången mot Saddam Hussein knappast kan betraktas som rättvis – åtminstone inte enligt internationell straffrätt. Likväl är det i huvudsak under den förespeglingen som rättegången genomförts och bedömts.

Detta är olyckligt, eftersom Saddam Hussein enligt de flesta juridiska bedömmare skulle ha fällts även vid en internationell tribunal som respekterade hans rättigheter och som följt internationella normer för den här typen av rättegångar.

Att ställa Saddam Hussein inför rätta vid den permanenta brottmålsdomstolen i Haag, ICC, vore inte möjligt, eftersom den endast får ta sig an brott begångna efter juni 2002. Däremot skulle en internationell tribunal under FN-flagg, av samma typ som den för före detta Jugoslavien och för Rwanda åtnjuta en helt annan legitimitet än den nu bristfälliga ”Iraks Speciella Tribunal”. En möjlighet, som ibland förespråkats, hade varit att utforma en internationell, arabisk tribunal. Kompetenta internationella straffrättsjurister finns i bland annat Egypten, Tunisien och Jordanien. Och kanske borde i så fall en sådan tribunal ha placerats i till exempel Jordaniens huvudstad Amman, där säkerheten för dess personal i högre grad kunnat garanteras.

Symbolvärdet i en folkmordsdom

I förra veckan meddelades domen mot Momčilo Krajišnik, vid ICTY i Haag. Den tidigare talmannen i det bosnienserbiska parlamentet dömdes till 27 års fängelse för krigsförbrytelser under kriget i Bosnien. Han frikändes från åtalet om folkmord.

Egentligen var inte detta särkskilt överraskande; bevisen mot Krajisnik när det gäller folkmord var svaga. Likväl skapade domen bestörning hos bland annat representanter för de stora skarorna organiserade offer från Balkan-krigen, vilka ansåg att de berövats en viktig del i upprättelsen.

Mönstret känns igen. Inte minst från rättegången mot Slobodan Milošević, där precis samma argument ofta hördes: "om han frias från folkmord så har tribunalen misslyckats att ge offren sin rättmätiga upprättelse".

Det visar vilken oerhört stark symbolbetydelse "folkmord" tillmäts. Kanske oproportionerligt stor - åtminstone i den internationella debatten. Händelserna i Srebrenica, då närmare 8 000 muslimska pojkar och män avrättades var onekligen ett fall av folkmord. Två personer har hittills dömts för detta, men fortfarande har ingen "betydande ledare" kunnat knytas till händelsen. Milošević hade troligtvis inte heller fällts för folkmord om rättgången fått avslutas. Men han hade fällts på många av de övriga punkterna i åtalet och han hade fått tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Liksom de flesta av de 46 personer som ICTY har hunnit avkunna fällande domar emot.

Juridiskt sakkunniga är i det här avseendet överens med många av de människor som jag träffat i byarna kring Srebrenica och på annat håll på Balkan; Det finns inget självändamål att döma någon för folkmord - det viktigaste är att rättvisan har sin gång, på ett så klanderfritt sätt som möjligt. Därmed inte sagt att ICTY är en alltigenom fri, rättvis och framgångsrik rättsinstans - det vore ett rent felaktigt påstående - men det sätter in brottsrubriceringen "folkmord" i sitt sammanhang.

Spännande diskussion om Bosnien

I samband med måndagens vernissage för fotografen Adam Haglunds utställning "...där börjar livet" på Zenit i Malmö, höll vi gemensamt ett kortare föredrag med efterföljande diskussion om Bosnien; igår, idag och imorgon.

Det utvecklade sig till ett intressant samtal och inte överraskande hade den mestadels bosniska publiken tänkvärda, känslosamma och i flera fall kritiska synpunkter. Kontentan är att det är svårt att se skogen för alla träd. Vi reser alla med våra filter, vare sig vi gör det i vårt närområde eller i ett delvis främmande land.

Den främsta invändningen mot vår bild av Bosnien var att vi valt att berätta den mot bakgrund av det som varit; mot bakgrund av kriget och de drygt tio år av återhämtning som har följt. Det är förstås en rimlig åsikt. En utställning om dagens Bosnien skulle lika gärna ha kunnat handla om unga människor som dricker espresso på kaféerna i Sarajevo, om killarna som spelar fotboll på grusplanerna i Zenica, eller om en kväll på Diskotek Srebrenica.

Vi har valt en annan ingång. Vi ställer oss frågan vad som händer med ett land som gått igenom ett grymt krig sprunget ur till stor del konstruerade motsättningar, som har sett krigsförbrytelser och folkmord begås, och som fortfarande brottas med att få det officiella samhället att fungera. I det perspektivet är det omöjligt att väja för historien, för kriget.

Och vi fick medhåll. Av någon anledning (kanske en slump) var det i första hand de unga kvinnorna som ställde upp på påståendet om att det som varit har, och måste ha, en plats i nuet. Att om vi någon gång med trovärdighet ska kunna yttra "aldrig mer" så går det inte att bara rusa vidare.

Samtidigt, och det tänker jag ta till mig som en lärdom, så har jag stor förståelse för att man kommer till en punkt då dåtiden och pratet om kriget står en upp i halsen. Då bilder på gravplatser och sönderskjutna hus inte längre känns meningsfulla. Bosnien kommer, som många andra konfliktdrabbade länder, för lång tid framöver att få leva med att vi utomstående etiketterar och gör urval i vad vi kan och vill ta till oss. Det är en ömsesidig process att bearbeta det faktumet.

Besök utställningen på Zenit, Kommendanthuset, Malmöhusvägen i Malmö, eller se den på nätet: www.adamhaglund.se och fundera över hur ni själva ser på saken.