Andreas bloggar från Kosovo

Under den närmaste veckan kommer Andreas att blogga från sin reportageresa till Kosovo. Fokus under resan kommer att ligga på Kosovos framtid, men också på frågor om rättvisa och försoning i en utsatt region.

Läs inläggen på Textverks reseblogg: www.reserapport.blogspot.com.

ICC:s åklagare presterar Darfur-bevis

I går presenterade åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen, ICC, för första gången bevis som pekar ut två personer som misstänks för brott mot civilbefolkningen i Darfur, västra Sudan.

De två som åklagare Luis Moreno-Ocampo anser vara skyldiga är Ahmad Muhammad Harun, tidigare inrikesminister i Sudan och en av ledarna för den ökända janjaweed milisen, Ali Kushayb (även känd som Ali Muhammad Ali Abd-Al-Rahman).

Tillsammans anklagas de på 51 punkter för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Enligt åklagaren ska brotten ha utförts mellan augusti 2003 och mars 2004, de två utpekade männen ska ha varit högst ansvariga för övergreppen.

Kriget i Sudan har pågått sedan början av 2003, konflikten grundar sig i kampen om mark och har ställt bofasta bönder mot nomader. Enligt FN:s beräkningar har 200 000 personer dödats och omkring 2,5 miljoner är på flykt.

På våren 2005 hänförde FN:s säkerhetsråd fallet Darfur till ICC. Sudan, som inte är medlem av ICC, har avvisat gårdagens anklagelser.

Domare vid ICC ska nu ganska åklagarens material och besluta om de håller för en rättegång.

Serbien friat från folkmordsanklagelser

I ett avgörande i FN-domstolen ICJ i Haag idag friades Serbien från anklagelser om folkmord. Däremot konstaterades att Serbien, under kriget i Bosnien, brutit mot internationell rätt genom att inte lyckas förhindra massakern i Srebrenica 1995 då omkring 8 000 bosnier dödades av bosnienserbiska styrkor.

Processen i Haag är historisk, eftersom det är första gången en rättslig prövning har gjorts av anklagelser om folkmord mellan två stater. Rättegången har i första hand tillmätts ett symbolvärde, snarare än att avgörandet skulle få några praktiska följder. Utfallet, sådant det nu blev, innebär att ICJ slår fast att det inte finns några bevis mellan det folkmord som begicks i Bosnien och de serbiska, statliga institutionerna.

Serbien har under hela rättegången ifrågasatt domstolens legitimitet, eftersom landet inte var medlem av FN under de år då förbrytelserna ägt rum; landet uteslöts ur FN 1992 då det forna Jugoslavien föll samman och medlemskapet återupptogs först 2001, då av Serbien-Montenegro, vilket idag endast är Serbien. Kriget i Bosnien pågick mellan 1992 och 1995. Domstolen har avfärdat ifrågasättandet av dess legitimitet.

FN-domstolen ICJ ska inte förväxlas med vare sig krigsförbrytartribunalen för före detta Jugoslavien, ICTY, eller den permanenta brottmålsdomstolen ICC, vilka även de håller till Haag. Det är tre rättsliga organ med helt olika arbetsområden och -uppgifter. ICJ är unik i det att den avgör mål och tvister mellan stater – inte individer. Den beskrivs ibland som ett slags skiljedomstol. Dess avgörande kan vara, men är inte automatiskt, tvingande, men anses allmänt som en mycket stark markering.

Nytt kapitel: Aldrig mer!

Ex-diktatorn befinner sig i bön när luckan öppnas. Ett tiotal maskerade män, i trappan och på podiet under galgen, jublar och skriker ut sina förolämpningar. ”Tyrannen har fallit”. På de skakiga mobilvideo-sekvenser som redan några timmar senare cirkulerar på internet syns rycket när repet sträcks och därefter utbryter tumult som gör att kameramannen tappar koncentrationen.

Ögonblicken senare visas den dödes förvridna ansikte upp framför kameran. Ögonen är halvöppna och nacken böjd i en onaturlig vinkel. En annan videosekvens visar hur Saddam Husseins kropp placeras på en enkel kärra och körs bort.

Det är den 30 december. Avrättningen har förannonserats, men någon exakt tidpunkt har inte givits. När västvärlden vaknar denna lördagmorgon är allt över. Dödsdomen mot Saddam Hussein, avkunnad vid Iraks Speciella Tribunal, har verkställts i enlighet med irakiska lagar.

[...]

Läs fortsättningen på denna reviderade version av avslutningskapitlet till boken Till mänsklighetens försvar, genom att ladda ner kapitlet här (pdf).

Kritik när dödsdomen mot Hussein kvarstår

Medan stora delar av västvärlden firade jul i helgen avslog Iraks Speciella Tribunal i Bagdad Saddam Husseins överklagan av dödsdomen mot honom. Den kommer nu därför att verkställas inom 30 dagar, i enlighet med landets lagar. USA hyllade omedelbart domstolens beslut medan EU kräver att dödsdomen inte verkställs.

Att USA hyllar domen är ingen överraskning. I och med dödsdomen blir det ingen fortsättning på rättegången och därmed slipper världen få höra Saddam Hussein berätta om hur han byggt upp sin krigsapparat med amerikansk hjälp – under kriget mot Iran – den krigsapparat som sedan använts för att begå de grymma övergrepp han står åtalad för och alltså även funnits skyldig till.

Jämte EU har en rad människorättsorganisationer, till exempel Human Rights Watch, med rätta uttryckt stark kritik mot hur hela rättegången mot Saddam Hussein har genomförts och avslutats. Det handlar inte om den åtalades eventuella skuld, om den är det få som tvivlar, men det handlar om en regelvidrig process som inte lever upp till internationell straffrättslig standard och vars legitimitet därför måste ifrågasättas. Det handlar också om att det utdömda dödsstraffet nu sätter stopp för sanningssökandet i en rad andra fall av grova övergrepp, bland annat de mot kurder i Irak.

Vi har tidigare skrivit om kritiken mot rättegångsförfarandet, läs mer här.

"Försoning är möjlig , om alla tar ansvar"

Försoning och förlåtelse är möjlig, men det är upp till vara och en att förverkliga detta. När tillräckligt många människor rör sig åt samma håll, kommer det till slut att inträffa ett paradigmskifte. Men än har Sydafrika inte försonats, även om jag tror att det nu är möjligt och folk kan själva ta chansen och bli en del av denna resa. Om de vill.

Yvette Hardie är producent för teaterpjäsen Truth in Translation, en nyskriven pjäs som hade premiär i Rwandas huvudstad Kigali i augusti och som kommer på turné i Sverige i vår. Pjäsen handlar om en grupp översättare som arbetade vid landets Sanningskommission. Till skillnad från alla andra sydafrikaner kunde de aldrig vända bort blicken. Istället berättade de hela tiden två sidor av samma händelse ­ offret och förövarens. Och ställdes oupphörligen inför frågan: vad är sanning?

På ett individuellt plan är det ofta inte ens möjligt att förlåta och det måste också respekteras. Ett första steg mot en förlåtelseprocess är att kunna få berätta sin historia. Och att någon annan lyssnar på den. Det är detta som Sanningskommissionen gjorde för Sydafrika, säger Yvette Hardie.

Problemet är när folk ser på kommissionen som om denna i sig skulle kunna skapa försoning. När de inser att den inte har gjort det, anser de att den har misslyckats.

Men dessa människor förstår inte att Sanningskommissionen i sig aldrig skulle kunna uppnå en nationell försoning. Den öppnade dörren för oss, det var början på något nytt. Truth in Translation ger åskådarna en möjlighet att än en gång ta itu med frågor om ansvar, förlåtelse och försoning.

Dödsdomen mot Saddam Hussein

Dödsdomen mot Saddam Hussein bekräftar egentligen bara de farhågor som redan förts fram av en rad människorättskämpar, nämligen att Iraks Speciella Tribunal är något helt annat än de internationella straffrättsliga instanser som finns på andra håll i världen.

Rättegången mot Saddam Hussein har från första stund jämförts med till synes liknande rättegångar mot folkmördare och krigsförbrytare på Balkan eller i Rwanda. Det är en grovt missvisande jämförelse. Vid en närmare granskning framstår nämligen rättsprocessen i Bagdad som designad för att uppnå det som just nu har uppnåtts; en snabb fällande dom på den första åtalspunkt som tas upp, ett utdömt dödsstraff och, inte osannolikt, en verkställd avrättning inom en snar framtid.

Det handlar inte om skuldfrågan, inte om huruvida Saddam Hussein är en skurk eller inte. Det handlar om att rättegången mot Saddam Hussein knappast kan betraktas som rättvis – åtminstone inte enligt internationell straffrätt. Likväl är det i huvudsak under den förespeglingen som rättegången genomförts och bedömts.

Detta är olyckligt, eftersom Saddam Hussein enligt de flesta juridiska bedömmare skulle ha fällts även vid en internationell tribunal som respekterade hans rättigheter och som följt internationella normer för den här typen av rättegångar.

Att ställa Saddam Hussein inför rätta vid den permanenta brottmålsdomstolen i Haag, ICC, vore inte möjligt, eftersom den endast får ta sig an brott begångna efter juni 2002. Däremot skulle en internationell tribunal under FN-flagg, av samma typ som den för före detta Jugoslavien och för Rwanda åtnjuta en helt annan legitimitet än den nu bristfälliga ”Iraks Speciella Tribunal”. En möjlighet, som ibland förespråkats, hade varit att utforma en internationell, arabisk tribunal. Kompetenta internationella straffrättsjurister finns i bland annat Egypten, Tunisien och Jordanien. Och kanske borde i så fall en sådan tribunal ha placerats i till exempel Jordaniens huvudstad Amman, där säkerheten för dess personal i högre grad kunnat garanteras.