Kompletterande resa till Uganda

Med anledning av ICC:s arresteringsorder för fem ledare inom rebellrörelsen LRA, reser Görrel Espelund idag till Uganda för kompletterande research till Till mänsklighetens försvar. En förhandsrapport kommer att publiceras här så snart det är möjligt och den kompletta rapporteringen kommer att finnas i kapitlet om ICC.

Stor ICC-nyhet missades i media

Det borde ha blivit en stor nyhet. Men när den omhuldade internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, bekräftade sina första arresteringsorder i fredags, så gick det närmast spårlöst förbi i mediabruset.

Att nyheten borde ha fått mer uppmärksamhet beror inte på att arresteringsordern gällde fem rebelledare i Uganda – det var ganska okontroversiellt – utan för att ordern är det första tecknet på att ICC faktiskt åstadkommer något.

International Criminal Court, ICC, inrättades för tre år sedan och ska vara en permanent domstol för att utreda och döma i fall som rör krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Den har kallats den största milstolpen i humanitär rätt sedan Genèvekonventionen och Folkmordskonventionen antogs i början av 1950-talet.

Men sedan domstolen började arbeta på allvar för tre år sedan har det varit ganska tyst. Vi har fått veta att åklagaren börjat utreda misstänkta krigsbrott i Uganda och i Demokratiska Republiken Kongo. Vi har också fått veta att situationen i Darfur har hamnat på ICC:s bord, efter en omröstning i FN:s säkerhetsråd i våras. Något resultat av utredningarna har däremot inte blivit officiellt och det har lett till att åklagaren har kritiserats för att vara ineffektiv – kanske rentav feg.

Domstolen ICC avhandlas i ett särskilt kapitel i Till mänsklighetens försvar. Där diskuteras bland annat dess tillkomst, mandat, trovärdighet och inte minst framtid, med högt uppsatta personer inom och utanför domstolen. Bland intervjupersonerna kan nämnas ICC:s president Philippe Kirsch, Internationella advokatsamfundets ordförande Mark Ellis, Human Rights Watch ordförande Kenneth Roth och David J Scheffer, tidigare amerikansk ambassadör för mänskliga rättigheter och mannen som förhandlade om ICC:s stadgar för USA:s räkning.

Den amerikanska vägen

Medan den internationella brottmålsdomstolen, ICC, fortfarande befann sig på idéstadiet var USA en av de främsta aktörerna när det gällde att lägga grunden för domstolen. Denna positiva hållning övergick senare i tveksamhet när domstolens stadgar, Romfördraget, skulle förhandlas fram 1998, och övergick därefter i dagens uttalade och aggressiva motstånd mot ICC.

Hur förklarar man USA:s helomvändning beträffande ICC? Vad är det som gör att ett land som berömmer sig av att vara världens främsta demokrati och rättsstat inte kan tänka sig att delta i en internationell domstol som syftar till att ställa krigsförbrytare och folkmördare inför rätta?

Svaret har flera dimensioner. Dels är det en ideologisk fråga – att makt aldrig ska delegeras till en instans som USA inte kontrollerar fullständigt, dels handlar det om ren självbevarelse, det vill säga en oro för att landets egna politiska och militära ledare ska riskera att hamna i situationer där de kan komma att utredas och i värsta fall åtalas och dömas av ICC. Så här kommenterade amerikanske Kenneth Roth, ordförande för den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch, det hela när vi pratade med honom häromdagen:

– Det går inte längre att säga att vårt rättssystem fungerar som det ska. USA har bedrivit systematisk tortyr, inte minst i Irak, och sedan har administrationen gjort allt man kan för att dölja det. Det yttersta ansvaret har inte utretts på ett tillfredsställande sätt. Därför bör administrationen också ha anledning att frukta den internationella rättvisan.

I kapitlet om Den amerikanska vägen utvecklar Kenneth Roth, liksom bland annat Internationella Advokatsamfundets ordförande Mark S Ellis och den amerikanska forskaren Samantha Power, författare till boken "A Problem From Hell – America in the Age of Genocide", sin syn på hur USA hanterar humanitär rätt och frågor om folkmord. Kapitlet tar också upp hur USA genom historien, systematiskt och konsekvent, har undvikit att ingripa mot folkmord – trots tydliga varningar.

Fördjupad läsning om Srebrenica och Milosevic

I senaste numret av Ordfront Magasin (nr 7/2005) finns Andreas Karlssons reportage från Srebrenica, tio år efter folkmordet 1995. Det är en skildring av hur människor minns, bearbetar sorgen och hur de går vidare, ett decennium efter en av de värsta massakerna sedan andra världskriget. Reportaget innehåller även fler av fotografen Adam Haglunds bilder.

I samma nummer skriver Andreas om rättegången mot Slobodan Milosevic. I en omfattande analys diskuteras hur processen har skötts, hur bevisningen ser ut och om den är tillräckligt stark, samt vad en fällande respektive friande dom skulle innebära.

Båda texterna bygger på material från arbetet med Till mänsklighetens försvar.

Srebrenicas offer bryr sig inte om Haag

Srebrenica Memorial Site, 2005-05-09.

Fotograf: Adam Haglund (Copyright)

Fruktträden blommar i Srebrenica. På bergssluttningarna grönskar försommaren och det doftar vårgräs i dalen. Utan tvekan är det en av de vackraste platser jag besökt. Utan tvekan är det också en av de mest obehagliga.

Innan man når själva staden Srebrenica – inte mycket mer än en dåligt asfalterad uppförsbacke på en knapp kilometer – passerar man det enorma gravfältet. Här ligger några av de som dödades under massakern för tio år sedan begravda. För tillfället har knappt 1 000 kroppar lagts i jorden. Ungefär lika många kommer att begravas i sommar. Ytterligare närmare 5 000 kroppar, kompletta eller bara delar, finns i ett specialbyggt bårhus i Tuzla. Där pågår fortfarande identifieringsabetet. Många kroppar saknas.

Under mitt besök i Srebrenica träffar jag överlevare och återvändare; muslimer och serber; människor som delvis har rest sig och gått vidare, men som fortfarande bär en tung börda på sina axlar. Jag talar med männen som skulle ha legat i jorden nere vid gravfälten om de inte hade lyckats fly, och kvinnorna som än i dag lever i ovisshet om vad som hänt deras makar och söner.

Vem ger dem rättvisa och upprättelse? Vem dömer de som offren anser är skyldiga? FN-tribunalen i Haag är det internationella samfundets svar. Men för människorna här i Srebrenica är det inte så enkelt. ICTY i Haag är inte deras rättvisa. De rycker på axlarna och säger att de inte sätter någon större tilltro till tribunalen.

– Straffen är löjligt låga. Det finns platser i världen där man får hårdare straff för vanlig misshandel. Och medan de sitter och väntar i sina celler i Haag så har dom det mycket bättre än vi har det här, säger Avdo Krdžić.

Samtalen med människorna i Srebrenica, deras berättelser och deras syn på att rättvisa skipas å deras vägnar, kommer att publiceras i Till mänsklighetens försvar.

På plats vid ICTR i Arusha

– Jag vet att Gud finns för jag har mött djävulen, sa den före detta FN-generalen Romeo Dallaire, då han hade vittnat om sina upplevelser i Rwanda 1994.

Orden ekade någonstans i bakhuvudet på mig när jag i förmiddags skakade hand med den man som de facto ledde Rwanda under folkmordets dagar. Théoneste Bagosora var kort, korpulent och oklanderligt klädd. Hans handslag slappt.

Théoneste Bagosora.
Arusha 2005-04-13.
Fotograf: Eric Miller (Copyright)

Två dagar före vårt möte hade hans försvar vid Rwandatribunalen (ICTR) inletts. I sitt inledningsanförande skyllde försvarsadvokaten Raphael Constant massakrerna 1994, på kriget mellan den dåvarande regeringen och RPF-rebellerna. Samtidigt som han påpekade att endast personer från den förlorande sidan åtalats.

– Vad vi ser här är segrarens rättvisa. Åklagaren är beroende av samarbetet med Rwanda och han har gjort sitt val. Därför är vi alla den rwandiska regimens gisslan, sa Raphael.

Théoneste Bagosora har förklarat sig icke-skyldig och gör sig inga illusioner om en – i hans ögon – rättvis dom. Men han vill "förklara sig".

– Han anser det helt normalt att internationella samfundet vill utreda varför så många dog i Rwanda 1994. För Bagosora är detta en sak mellan honom och historien, sa Constant då jag träffade honom i Arusha.

Den norske domaren och presidenten för ICTR, ser med tillförsikt på processen. När han tar emot på sitt kontor är det redan sent på dagen. Det har varit en lång dag i rättssalen, men Erik Møse tar sig ändå tid. Han är en noggrann och uppmärksam lyssnare. Han svarar detaljerat på frågorna och jag förstår snart varför alla vid ICTR endast har lovord att säga om presidenten. Det finns ett genuint intresse hos Erik Møse.

– Det som varit viktigast hittills är att ICTR var den första tribunalen i världen att definiera och döma någon för folkmord, efter det att folkmordskonventionen trädde i kraft (1951).

– Det är också första gången som en domstol har slagit fast att systematisk våldtäkt kan vara del av folkmord, första gången som en tribunal avkunnat en dom mot en statsminister som har förklarat sig skyldig till folkmord. Och första gången som någon har dragit gränsen mellan yttrandefrihet och uppvigling till folkmord, säger Møse.

Ekonomiskt stöd från Göteborgs Kommun

Göteborgs kommun beslutade i dag att bidra till färdigställandet av Till mänsklighetens försvar genom ett finansieringsbidrag till bokens författare. Bidraget lämnas inom ramen för Levande historia i Göteborg enligt beslut fattat av Bill Werngren, chef för stadskansliets informationsgrupp, samt Lennart Engström, projektledare för Levande historia i Göteborg.