Lennart Aspegren skriver förord

FN-domaren Lennar Aspegren kommer att skriva förord till Till mänsklighetens försvar. Svensken Lennart Aspegren tjänstgjorde som domare vid Rwanda-tribunalen, ICTR, i Arusha och som undergeneralsekreterare i FN, mellan 1995 och 2000. Han ingick i dommarteamet som avkunnade den första fällande domen för folkmord någonsin. Det skedde hösten 1998 i det uppmärksammade Akayesu-målet - en rättegång som har fått stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av internationell straffrätt. Lennart Aspegren är idag en eftertraktad och flitigt anlitad expert i humanitär rätt och mänskliga rättigheter.

Uganda avvaktade efter ICC:s order

I Uganda är känslorna efter ICC:s arresteringsorder för fem rebelledare i landet avvaktande; i nästan alla läger finns det de som är för och de som är emot domstolen. Kriget i norr har pågått sedan 1986 och Uganda är i dag ett delat land. I söder lever folk i fred och utvecklingen har gått framåt – inte minst med hjälp av det utländska biståndet som motsvarar hälften av landets statsbudget. Men i norr lever befolkningen i fruktan. Omkring 1,5 miljoner människor, det vill säga 90 procent av befolkningen, har tvingats lämna sina hem. De flesta har tvingats att bosätta sig i så kallade säkra läger som regeringen har byggt för att skydda befolkningen från rebellgruppen LRA:s attacker.

Medan de internationella reaktionerna på ICC:s arresteringsorder har varit positiva, har reaktionerna i norra Uganda varit avvaktande. Många fruktar att LRA kommer att förnya sina attacker och tilltron till armén och dess möjligheter att gripa rebelledaren Joseph Kony är inte särskilt stor. Den stora nyckelfrågan är vem som ska gripa de eftersökta. ICC själv har inga möjligheter att agera utan måste förlita sig på enskilda staters polis och militär – vilket är en av domstolens svaga punkter

– Kony har gäckat armén i nära 20 år och det känns hopplöst. Om världen tycker att Kony ska ställas inför rätta så borde världen också hjälpa till att gripa honom, säger Angelo Banya administratör vid Ker Kwaro, en institution som består av 50 traditionella ledare

Tillsammans med sina kollegor hävdar han att de traditionella ledarna inte är emot ICC – men anser att tidpunkten för arresteringsorderna är fel. Landets amnestilagar, där rebellerna erbjuds åtalsimmunitet i utbyte mot att de lägger ner vapnen, är fortfarande i kraft och budskapet kan tyckas motstridigt. Istället för en juridisk rättvisa förespråkar de traditionella ledarna samtal och dialog.

– Våra traditionella rättssystem bygger på förlåtelse och strävar efter att bryta en ond cirkel av hämnd. Om Kony hade kommit tillbaka och erkänt sina brott hade han blivit förlåten. Vi hade sedan kunnat utföra olika ritualer och livet hade kunnat börja på nytt, säger Latim Geresome, sekreterare vid Ker Kwaros kulturella avdelning.

Kompletterande resa till Uganda

Med anledning av ICC:s arresteringsorder för fem ledare inom rebellrörelsen LRA, reser Görrel Espelund idag till Uganda för kompletterande research till Till mänsklighetens försvar. En förhandsrapport kommer att publiceras här så snart det är möjligt och den kompletta rapporteringen kommer att finnas i kapitlet om ICC.

Stor ICC-nyhet missades i media

Det borde ha blivit en stor nyhet. Men när den omhuldade internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, bekräftade sina första arresteringsorder i fredags, så gick det närmast spårlöst förbi i mediabruset.

Att nyheten borde ha fått mer uppmärksamhet beror inte på att arresteringsordern gällde fem rebelledare i Uganda – det var ganska okontroversiellt – utan för att ordern är det första tecknet på att ICC faktiskt åstadkommer något.

International Criminal Court, ICC, inrättades för tre år sedan och ska vara en permanent domstol för att utreda och döma i fall som rör krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Den har kallats den största milstolpen i humanitär rätt sedan Genèvekonventionen och Folkmordskonventionen antogs i början av 1950-talet.

Men sedan domstolen började arbeta på allvar för tre år sedan har det varit ganska tyst. Vi har fått veta att åklagaren börjat utreda misstänkta krigsbrott i Uganda och i Demokratiska Republiken Kongo. Vi har också fått veta att situationen i Darfur har hamnat på ICC:s bord, efter en omröstning i FN:s säkerhetsråd i våras. Något resultat av utredningarna har däremot inte blivit officiellt och det har lett till att åklagaren har kritiserats för att vara ineffektiv – kanske rentav feg.

Domstolen ICC avhandlas i ett särskilt kapitel i Till mänsklighetens försvar. Där diskuteras bland annat dess tillkomst, mandat, trovärdighet och inte minst framtid, med högt uppsatta personer inom och utanför domstolen. Bland intervjupersonerna kan nämnas ICC:s president Philippe Kirsch, Internationella advokatsamfundets ordförande Mark Ellis, Human Rights Watch ordförande Kenneth Roth och David J Scheffer, tidigare amerikansk ambassadör för mänskliga rättigheter och mannen som förhandlade om ICC:s stadgar för USA:s räkning.

Den amerikanska vägen

Medan den internationella brottmålsdomstolen, ICC, fortfarande befann sig på idéstadiet var USA en av de främsta aktörerna när det gällde att lägga grunden för domstolen. Denna positiva hållning övergick senare i tveksamhet när domstolens stadgar, Romfördraget, skulle förhandlas fram 1998, och övergick därefter i dagens uttalade och aggressiva motstånd mot ICC.

Hur förklarar man USA:s helomvändning beträffande ICC? Vad är det som gör att ett land som berömmer sig av att vara världens främsta demokrati och rättsstat inte kan tänka sig att delta i en internationell domstol som syftar till att ställa krigsförbrytare och folkmördare inför rätta?

Svaret har flera dimensioner. Dels är det en ideologisk fråga – att makt aldrig ska delegeras till en instans som USA inte kontrollerar fullständigt, dels handlar det om ren självbevarelse, det vill säga en oro för att landets egna politiska och militära ledare ska riskera att hamna i situationer där de kan komma att utredas och i värsta fall åtalas och dömas av ICC. Så här kommenterade amerikanske Kenneth Roth, ordförande för den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch, det hela när vi pratade med honom häromdagen:

– Det går inte längre att säga att vårt rättssystem fungerar som det ska. USA har bedrivit systematisk tortyr, inte minst i Irak, och sedan har administrationen gjort allt man kan för att dölja det. Det yttersta ansvaret har inte utretts på ett tillfredsställande sätt. Därför bör administrationen också ha anledning att frukta den internationella rättvisan.

I kapitlet om Den amerikanska vägen utvecklar Kenneth Roth, liksom bland annat Internationella Advokatsamfundets ordförande Mark S Ellis och den amerikanska forskaren Samantha Power, författare till boken "A Problem From Hell – America in the Age of Genocide", sin syn på hur USA hanterar humanitär rätt och frågor om folkmord. Kapitlet tar också upp hur USA genom historien, systematiskt och konsekvent, har undvikit att ingripa mot folkmord – trots tydliga varningar.

Fördjupad läsning om Srebrenica och Milosevic

I senaste numret av Ordfront Magasin (nr 7/2005) finns Andreas Karlssons reportage från Srebrenica, tio år efter folkmordet 1995. Det är en skildring av hur människor minns, bearbetar sorgen och hur de går vidare, ett decennium efter en av de värsta massakerna sedan andra världskriget. Reportaget innehåller även fler av fotografen Adam Haglunds bilder.

I samma nummer skriver Andreas om rättegången mot Slobodan Milosevic. I en omfattande analys diskuteras hur processen har skötts, hur bevisningen ser ut och om den är tillräckligt stark, samt vad en fällande respektive friande dom skulle innebära.

Båda texterna bygger på material från arbetet med Till mänsklighetens försvar.

Srebrenicas offer bryr sig inte om Haag

Srebrenica Memorial Site, 2005-05-09.

Fotograf: Adam Haglund (Copyright)

Fruktträden blommar i Srebrenica. På bergssluttningarna grönskar försommaren och det doftar vårgräs i dalen. Utan tvekan är det en av de vackraste platser jag besökt. Utan tvekan är det också en av de mest obehagliga.

Innan man når själva staden Srebrenica – inte mycket mer än en dåligt asfalterad uppförsbacke på en knapp kilometer – passerar man det enorma gravfältet. Här ligger några av de som dödades under massakern för tio år sedan begravda. För tillfället har knappt 1 000 kroppar lagts i jorden. Ungefär lika många kommer att begravas i sommar. Ytterligare närmare 5 000 kroppar, kompletta eller bara delar, finns i ett specialbyggt bårhus i Tuzla. Där pågår fortfarande identifieringsabetet. Många kroppar saknas.

Under mitt besök i Srebrenica träffar jag överlevare och återvändare; muslimer och serber; människor som delvis har rest sig och gått vidare, men som fortfarande bär en tung börda på sina axlar. Jag talar med männen som skulle ha legat i jorden nere vid gravfälten om de inte hade lyckats fly, och kvinnorna som än i dag lever i ovisshet om vad som hänt deras makar och söner.

Vem ger dem rättvisa och upprättelse? Vem dömer de som offren anser är skyldiga? FN-tribunalen i Haag är det internationella samfundets svar. Men för människorna här i Srebrenica är det inte så enkelt. ICTY i Haag är inte deras rättvisa. De rycker på axlarna och säger att de inte sätter någon större tilltro till tribunalen.

– Straffen är löjligt låga. Det finns platser i världen där man får hårdare straff för vanlig misshandel. Och medan de sitter och väntar i sina celler i Haag så har dom det mycket bättre än vi har det här, säger Avdo Krdžić.

Samtalen med människorna i Srebrenica, deras berättelser och deras syn på att rättvisa skipas å deras vägnar, kommer att publiceras i Till mänsklighetens försvar.