I samband med Slobodan Miloševićs död tidigare idag hamnar FN-tribunalen i Haag återigen i sökarljuset. Den plötsliga händelsen aktualiserar frågor om tribunalens effektivitet och legalitet. Det sätter press på Seriben vad gäller att finna och utlämna den eftersökte Ratko Mladić och den ställer inte minst frågan om offrens upprättelse på sin spets.
Förutom en uttömmande genomgång av Fallet Milošević kommer Till mänsklighetens försvar, som släpps i april, att innehålla en analys av vad Slobodan Milošević död betyder för Haag-tribunalen, för internationell straffrätt och för alla tusentals offer från krigen på Balkan. Vi talade idag med Slobodan Miloševićs försvarsadvokat Steven Kay som i boken kommer att ge sin syn på hur rättegången fick sitt slut och vad hans kliets död betyder i ett större perspektiv. Till mänsklighetens försvar innehåller även intervjuer med bland andra mannen som lade grunden för åtalet mot Milošević, tidigare chefsåklagaren Richard J. Goldstone.
Saturday, March 11, 2006
Thursday, March 09, 2006
Nu kommer "Till mänsklighetens försvar"
Den 25 april släpps boken Till mänsklighetens försvar – Iakttagelser av krigsbrott, tribunaler och försoning, skriven av journalisterna Görrel Espelund och Andreas Karlsson. Det är en reportagebok som diskuterar de brännande aktuella frågor om rättvisa och försoning som dyker upp i samband med snart sagt varje större konflikt där övergrepp på den humanitära rätten begås. Vad är folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten? Vem ska ansvara för att de som gör sig skyldiga till dessa brott döms? Och vem ska se till att offren får upprättelse – om det ens är möjligt?
Till mänsklighetens försvar tar med journalistikens medel med läsaren på en resa. Boken rör sig mellan juridiska processer, intervjuer med den internationella straffrättens främsta företrädare, och den verklighet som råder för människorna i de länder där folkmord och krigsförbrytelser har trasat sönder tillvaron. Försök att skipa rättvisa i nationella och internationella instanser ställs mot offrens tankar och funderingar; på gräsrotsnivå är försoning inte alltid lika självklar i praktiken som den framstår i teorin.
Nedan finns en översikt över bokens innehåll. Läs mer om den och beställ ditt exemplar på www.tillmansklighetensforsvar.se.
Författarna: Görrel Espelund har rapporterat från den afrikanska kontinenten sedan 1994. Hon har bland annat specialiserat sig på utvecklingsfrågor och mänskliga rättigheter. Andreas Karlsson har bevakat rättegångarna vid FN-tribunalen i Haag och rapporterat från Balkan och Östeuropa. Båda författarna är knutna till Frilansgruppen Textverk i Göteborg. Läs mer på www.textverk.se.
Bokens förord är skrivet av Lennart Aspegren, tidigare domare vid Rwanda-tribunalen och undergeneralsekreterare i FN.
Kapitelöversikt:
1. Fallet Milosevic.
Rättegången mot Slobodan Milošević, vid FN-tribunalen i Haag är en av de mest uppmärksammade rättsprocesserna i historien. Den har ställt formerna för den internationella rättvisan på sin spets, inte minst vad gäller legitimitet och legalitet. Dessa frågor diskuteras och blandas med återbesök på platser som Sarajevo och Srebrenica och samtal med människorna där om hur de ser på den rättvisa som skipas å deras vägnar.
2. Begreppen myntas
Ambitionen att åtala och döma internationella krigsförbrytare runtom i världen har sitt ursprung i Nürnberg-processerna efter andra världskriget. I en historisk överblick sätts dagens krigstribunaler in i sitt sammanhang.
3. Folkmordet
Under ett hundra dagar 1994, mördades 937 000 rwandier i ett planerat folkmord. Ett av de grövsta i modern tid. FN-tribunalen i Arusha arbetar med att utreda de ohyggliga brott som begicks då, men brottas med ett stort problem: om rättvisa ska skipas så måste den synas och kännas för de drabbade. Läsaren får möta såväl misstänkta folkmördare, som människorna i byarna i Rwanda, och höra dem ge sin syn på rättvisa och försoning.
4. Ofattbara åtalspunkter
Brott mot krigets lagar, folkmord och brott mot mänskligheten. För att förstå de till synes obegripliga åtalspunkterna som är aktuella i det här sammanhanget krävs en del tankemöda. Vad är "krigets lagar"? Vad är ett "folk"? Vad är "mänskligheten"? Går det att föra krig utan att göra sig skyldig till någon av dessa åtalspunkter? Och hur bevisar man att dessa brott har begåtts?
5. Mot en ny rättvisa
Den permanenta, internationella brottmålsdomstolen, ICC, inrättades i juni 2002 efter att 90 länder ratificerat dess stadgar. Vägen dit har varit lång och fortfarande har långtifrån alla frågetecken rätats ut. Många av det internationella samfundets viktigaste länder är inte med på tåget, och strikta stadgar reglerar manöverutrymmet. Så vilken räckvidd och slagkraft har ICC – egentligen?
6. Den amerikanska vägen
USA har genom historien spelat en mycket viktig roll för upprätthållandet av den humanitära rätten. Landet har också en historia av flagranta brott mot densamma. På senare år har USA bland annat profilerat sig som en av den nya internationella brottmålsdomstolens mest styvnackade motståndare. Varför? Vad är man rädd för? Hur motiverar USA för omvärlden att man vägrar ställa upp bakom ICC? Vad skulle hända om USA samarbetade med ICC?
7. Sanning utan rättegång
Sydafrika valde att söka sanningen genom frivillighet, efter apartheidregimens fall. Offer och förbrytare inbjöds att berätta om brott som begåtts. De som brutit mot de mänskliga rättigheterna, men som valde att tala om hela sanningen, belönades med amnesti. De som inte trädde fram löper fortfarande risk att åtalas. En lång rad länder har valt en liknande väg. Men en frivillig sanning är sällan hela sanningen. Ändå kan en del av sanningen vara att föredra framför total tystnad. Räcker en sanningskommission för att offren ska få upprättelse?
8. Det Västafrikanska experimentet
Efter inbördeskriget i Sierra Leone, upprättade landet både en sanningskommission och en FN-stödd krigsförbrytartribunal. Det internationella och det lokala rättsväsendet skulle samarbeta. Men den inbördes relation har inte alltid varit glasklar och det har ställt till problem och skapat misstro och osäkerhet bland de som kommissionen och tribunalen ska tjäna. Vem ska åtalas och var? Varför tillåts många av de fotsoldater som utförde handlingarna gå fria och hur ska de någonsin kunna återintegreras bland de drabbade?
Till mänsklighetens försvar tar med journalistikens medel med läsaren på en resa. Boken rör sig mellan juridiska processer, intervjuer med den internationella straffrättens främsta företrädare, och den verklighet som råder för människorna i de länder där folkmord och krigsförbrytelser har trasat sönder tillvaron. Försök att skipa rättvisa i nationella och internationella instanser ställs mot offrens tankar och funderingar; på gräsrotsnivå är försoning inte alltid lika självklar i praktiken som den framstår i teorin.
Nedan finns en översikt över bokens innehåll. Läs mer om den och beställ ditt exemplar på www.tillmansklighetensforsvar.se.
Författarna: Görrel Espelund har rapporterat från den afrikanska kontinenten sedan 1994. Hon har bland annat specialiserat sig på utvecklingsfrågor och mänskliga rättigheter. Andreas Karlsson har bevakat rättegångarna vid FN-tribunalen i Haag och rapporterat från Balkan och Östeuropa. Båda författarna är knutna till Frilansgruppen Textverk i Göteborg. Läs mer på www.textverk.se.
Bokens förord är skrivet av Lennart Aspegren, tidigare domare vid Rwanda-tribunalen och undergeneralsekreterare i FN.
Kapitelöversikt:
1. Fallet Milosevic.
Rättegången mot Slobodan Milošević, vid FN-tribunalen i Haag är en av de mest uppmärksammade rättsprocesserna i historien. Den har ställt formerna för den internationella rättvisan på sin spets, inte minst vad gäller legitimitet och legalitet. Dessa frågor diskuteras och blandas med återbesök på platser som Sarajevo och Srebrenica och samtal med människorna där om hur de ser på den rättvisa som skipas å deras vägnar.
2. Begreppen myntas
Ambitionen att åtala och döma internationella krigsförbrytare runtom i världen har sitt ursprung i Nürnberg-processerna efter andra världskriget. I en historisk överblick sätts dagens krigstribunaler in i sitt sammanhang.
3. Folkmordet
Under ett hundra dagar 1994, mördades 937 000 rwandier i ett planerat folkmord. Ett av de grövsta i modern tid. FN-tribunalen i Arusha arbetar med att utreda de ohyggliga brott som begicks då, men brottas med ett stort problem: om rättvisa ska skipas så måste den synas och kännas för de drabbade. Läsaren får möta såväl misstänkta folkmördare, som människorna i byarna i Rwanda, och höra dem ge sin syn på rättvisa och försoning.
4. Ofattbara åtalspunkter
Brott mot krigets lagar, folkmord och brott mot mänskligheten. För att förstå de till synes obegripliga åtalspunkterna som är aktuella i det här sammanhanget krävs en del tankemöda. Vad är "krigets lagar"? Vad är ett "folk"? Vad är "mänskligheten"? Går det att föra krig utan att göra sig skyldig till någon av dessa åtalspunkter? Och hur bevisar man att dessa brott har begåtts?
5. Mot en ny rättvisa
Den permanenta, internationella brottmålsdomstolen, ICC, inrättades i juni 2002 efter att 90 länder ratificerat dess stadgar. Vägen dit har varit lång och fortfarande har långtifrån alla frågetecken rätats ut. Många av det internationella samfundets viktigaste länder är inte med på tåget, och strikta stadgar reglerar manöverutrymmet. Så vilken räckvidd och slagkraft har ICC – egentligen?
6. Den amerikanska vägen
USA har genom historien spelat en mycket viktig roll för upprätthållandet av den humanitära rätten. Landet har också en historia av flagranta brott mot densamma. På senare år har USA bland annat profilerat sig som en av den nya internationella brottmålsdomstolens mest styvnackade motståndare. Varför? Vad är man rädd för? Hur motiverar USA för omvärlden att man vägrar ställa upp bakom ICC? Vad skulle hända om USA samarbetade med ICC?
7. Sanning utan rättegång
Sydafrika valde att söka sanningen genom frivillighet, efter apartheidregimens fall. Offer och förbrytare inbjöds att berätta om brott som begåtts. De som brutit mot de mänskliga rättigheterna, men som valde att tala om hela sanningen, belönades med amnesti. De som inte trädde fram löper fortfarande risk att åtalas. En lång rad länder har valt en liknande väg. Men en frivillig sanning är sällan hela sanningen. Ändå kan en del av sanningen vara att föredra framför total tystnad. Räcker en sanningskommission för att offren ska få upprättelse?
8. Det Västafrikanska experimentet
Efter inbördeskriget i Sierra Leone, upprättade landet både en sanningskommission och en FN-stödd krigsförbrytartribunal. Det internationella och det lokala rättsväsendet skulle samarbeta. Men den inbördes relation har inte alltid varit glasklar och det har ställt till problem och skapat misstro och osäkerhet bland de som kommissionen och tribunalen ska tjäna. Vem ska åtalas och var? Varför tillåts många av de fotsoldater som utförde handlingarna gå fria och hur ska de någonsin kunna återintegreras bland de drabbade?
Thursday, February 23, 2006
Förhandsboka Till mänsklighetens försvar
För närvarande pågår de sista sättnings- och korrekturomgångarna av Till mänsklighetens försvar. Boken kommer att lanseras den 25 april vid en tillställning i Göteborg, och dagen därpå i Stockholm. Hör av er för mer information: info@textverk.se
Passa också på att redan nu förhandsbeställa boken, eller reservera recensionsexemplar. Besök: www.tillmansklighetensforsvar.se, för ytterligare upplysningar.
Passa också på att redan nu förhandsbeställa boken, eller reservera recensionsexemplar. Besök: www.tillmansklighetensforsvar.se, för ytterligare upplysningar.
Wednesday, November 30, 2005
Lennart Aspegren skriver förord
FN-domaren Lennar Aspegren kommer att skriva förord till Till mänsklighetens försvar. Svensken Lennart Aspegren tjänstgjorde som domare vid Rwanda-tribunalen, ICTR, i Arusha och som undergeneralsekreterare i FN, mellan 1995 och 2000. Han ingick i dommarteamet som avkunnade den första fällande domen för folkmord någonsin. Det skedde hösten 1998 i det uppmärksammade Akayesu-målet - en rättegång som har fått stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av internationell straffrätt. Lennart Aspegren är idag en eftertraktad och flitigt anlitad expert i humanitär rätt och mänskliga rättigheter.
Uganda avvaktade efter ICC:s order
I Uganda är känslorna efter ICC:s arresteringsorder för fem rebelledare i landet avvaktande; i nästan alla läger finns det de som är för och de som är emot domstolen. Kriget i norr har pågått sedan 1986 och Uganda är i dag ett delat land. I söder lever folk i fred och utvecklingen har gått framåt – inte minst med hjälp av det utländska biståndet som motsvarar hälften av landets statsbudget. Men i norr lever befolkningen i fruktan. Omkring 1,5 miljoner människor, det vill säga 90 procent av befolkningen, har tvingats lämna sina hem. De flesta har tvingats att bosätta sig i så kallade säkra läger som regeringen har byggt för att skydda befolkningen från rebellgruppen LRA:s attacker.
Medan de internationella reaktionerna på ICC:s arresteringsorder har varit positiva, har reaktionerna i norra Uganda varit avvaktande. Många fruktar att LRA kommer att förnya sina attacker och tilltron till armén och dess möjligheter att gripa rebelledaren Joseph Kony är inte särskilt stor. Den stora nyckelfrågan är vem som ska gripa de eftersökta. ICC själv har inga möjligheter att agera utan måste förlita sig på enskilda staters polis och militär – vilket är en av domstolens svaga punkter
– Kony har gäckat armén i nära 20 år och det känns hopplöst. Om världen tycker att Kony ska ställas inför rätta så borde världen också hjälpa till att gripa honom, säger Angelo Banya administratör vid Ker Kwaro, en institution som består av 50 traditionella ledare
Tillsammans med sina kollegor hävdar han att de traditionella ledarna inte är emot ICC – men anser att tidpunkten för arresteringsorderna är fel. Landets amnestilagar, där rebellerna erbjuds åtalsimmunitet i utbyte mot att de lägger ner vapnen, är fortfarande i kraft och budskapet kan tyckas motstridigt. Istället för en juridisk rättvisa förespråkar de traditionella ledarna samtal och dialog.
– Våra traditionella rättssystem bygger på förlåtelse och strävar efter att bryta en ond cirkel av hämnd. Om Kony hade kommit tillbaka och erkänt sina brott hade han blivit förlåten. Vi hade sedan kunnat utföra olika ritualer och livet hade kunnat börja på nytt, säger Latim Geresome, sekreterare vid Ker Kwaros kulturella avdelning.
Medan de internationella reaktionerna på ICC:s arresteringsorder har varit positiva, har reaktionerna i norra Uganda varit avvaktande. Många fruktar att LRA kommer att förnya sina attacker och tilltron till armén och dess möjligheter att gripa rebelledaren Joseph Kony är inte särskilt stor. Den stora nyckelfrågan är vem som ska gripa de eftersökta. ICC själv har inga möjligheter att agera utan måste förlita sig på enskilda staters polis och militär – vilket är en av domstolens svaga punkter
– Kony har gäckat armén i nära 20 år och det känns hopplöst. Om världen tycker att Kony ska ställas inför rätta så borde världen också hjälpa till att gripa honom, säger Angelo Banya administratör vid Ker Kwaro, en institution som består av 50 traditionella ledare
Tillsammans med sina kollegor hävdar han att de traditionella ledarna inte är emot ICC – men anser att tidpunkten för arresteringsorderna är fel. Landets amnestilagar, där rebellerna erbjuds åtalsimmunitet i utbyte mot att de lägger ner vapnen, är fortfarande i kraft och budskapet kan tyckas motstridigt. Istället för en juridisk rättvisa förespråkar de traditionella ledarna samtal och dialog.
– Våra traditionella rättssystem bygger på förlåtelse och strävar efter att bryta en ond cirkel av hämnd. Om Kony hade kommit tillbaka och erkänt sina brott hade han blivit förlåten. Vi hade sedan kunnat utföra olika ritualer och livet hade kunnat börja på nytt, säger Latim Geresome, sekreterare vid Ker Kwaros kulturella avdelning.
Monday, October 17, 2005
Kompletterande resa till Uganda
Med anledning av ICC:s arresteringsorder för fem ledare inom rebellrörelsen LRA, reser Görrel Espelund idag till Uganda för kompletterande research till Till mänsklighetens försvar. En förhandsrapport kommer att publiceras här så snart det är möjligt och den kompletta rapporteringen kommer att finnas i kapitlet om ICC.
Stor ICC-nyhet missades i media
Det borde ha blivit en stor nyhet. Men när den omhuldade internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, bekräftade sina första arresteringsorder i fredags, så gick det närmast spårlöst förbi i mediabruset.
Att nyheten borde ha fått mer uppmärksamhet beror inte på att arresteringsordern gällde fem rebelledare i Uganda – det var ganska okontroversiellt – utan för att ordern är det första tecknet på att ICC faktiskt åstadkommer något.
International Criminal Court, ICC, inrättades för tre år sedan och ska vara en permanent domstol för att utreda och döma i fall som rör krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Den har kallats den största milstolpen i humanitär rätt sedan Genèvekonventionen och Folkmordskonventionen antogs i början av 1950-talet.
Men sedan domstolen började arbeta på allvar för tre år sedan har det varit ganska tyst. Vi har fått veta att åklagaren börjat utreda misstänkta krigsbrott i Uganda och i Demokratiska Republiken Kongo. Vi har också fått veta att situationen i Darfur har hamnat på ICC:s bord, efter en omröstning i FN:s säkerhetsråd i våras. Något resultat av utredningarna har däremot inte blivit officiellt och det har lett till att åklagaren har kritiserats för att vara ineffektiv – kanske rentav feg.
Domstolen ICC avhandlas i ett särskilt kapitel i Till mänsklighetens försvar. Där diskuteras bland annat dess tillkomst, mandat, trovärdighet och inte minst framtid, med högt uppsatta personer inom och utanför domstolen. Bland intervjupersonerna kan nämnas ICC:s president Philippe Kirsch, Internationella advokatsamfundets ordförande Mark Ellis, Human Rights Watch ordförande Kenneth Roth och David J Scheffer, tidigare amerikansk ambassadör för mänskliga rättigheter och mannen som förhandlade om ICC:s stadgar för USA:s räkning.
Att nyheten borde ha fått mer uppmärksamhet beror inte på att arresteringsordern gällde fem rebelledare i Uganda – det var ganska okontroversiellt – utan för att ordern är det första tecknet på att ICC faktiskt åstadkommer något.
International Criminal Court, ICC, inrättades för tre år sedan och ska vara en permanent domstol för att utreda och döma i fall som rör krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Den har kallats den största milstolpen i humanitär rätt sedan Genèvekonventionen och Folkmordskonventionen antogs i början av 1950-talet.
Men sedan domstolen började arbeta på allvar för tre år sedan har det varit ganska tyst. Vi har fått veta att åklagaren börjat utreda misstänkta krigsbrott i Uganda och i Demokratiska Republiken Kongo. Vi har också fått veta att situationen i Darfur har hamnat på ICC:s bord, efter en omröstning i FN:s säkerhetsråd i våras. Något resultat av utredningarna har däremot inte blivit officiellt och det har lett till att åklagaren har kritiserats för att vara ineffektiv – kanske rentav feg.
Domstolen ICC avhandlas i ett särskilt kapitel i Till mänsklighetens försvar. Där diskuteras bland annat dess tillkomst, mandat, trovärdighet och inte minst framtid, med högt uppsatta personer inom och utanför domstolen. Bland intervjupersonerna kan nämnas ICC:s president Philippe Kirsch, Internationella advokatsamfundets ordförande Mark Ellis, Human Rights Watch ordförande Kenneth Roth och David J Scheffer, tidigare amerikansk ambassadör för mänskliga rättigheter och mannen som förhandlade om ICC:s stadgar för USA:s räkning.
Subscribe to:
Posts (Atom)
