Dödsdomen mot Saddam Hussein

Dödsdomen mot Saddam Hussein bekräftar egentligen bara de farhågor som redan förts fram av en rad människorättskämpar, nämligen att Iraks Speciella Tribunal är något helt annat än de internationella straffrättsliga instanser som finns på andra håll i världen.

Rättegången mot Saddam Hussein har från första stund jämförts med till synes liknande rättegångar mot folkmördare och krigsförbrytare på Balkan eller i Rwanda. Det är en grovt missvisande jämförelse. Vid en närmare granskning framstår nämligen rättsprocessen i Bagdad som designad för att uppnå det som just nu har uppnåtts; en snabb fällande dom på den första åtalspunkt som tas upp, ett utdömt dödsstraff och, inte osannolikt, en verkställd avrättning inom en snar framtid.

Det handlar inte om skuldfrågan, inte om huruvida Saddam Hussein är en skurk eller inte. Det handlar om att rättegången mot Saddam Hussein knappast kan betraktas som rättvis – åtminstone inte enligt internationell straffrätt. Likväl är det i huvudsak under den förespeglingen som rättegången genomförts och bedömts.

Detta är olyckligt, eftersom Saddam Hussein enligt de flesta juridiska bedömmare skulle ha fällts även vid en internationell tribunal som respekterade hans rättigheter och som följt internationella normer för den här typen av rättegångar.

Att ställa Saddam Hussein inför rätta vid den permanenta brottmålsdomstolen i Haag, ICC, vore inte möjligt, eftersom den endast får ta sig an brott begångna efter juni 2002. Däremot skulle en internationell tribunal under FN-flagg, av samma typ som den för före detta Jugoslavien och för Rwanda åtnjuta en helt annan legitimitet än den nu bristfälliga ”Iraks Speciella Tribunal”. En möjlighet, som ibland förespråkats, hade varit att utforma en internationell, arabisk tribunal. Kompetenta internationella straffrättsjurister finns i bland annat Egypten, Tunisien och Jordanien. Och kanske borde i så fall en sådan tribunal ha placerats i till exempel Jordaniens huvudstad Amman, där säkerheten för dess personal i högre grad kunnat garanteras.

Symbolvärdet i en folkmordsdom

I förra veckan meddelades domen mot Momčilo Krajišnik, vid ICTY i Haag. Den tidigare talmannen i det bosnienserbiska parlamentet dömdes till 27 års fängelse för krigsförbrytelser under kriget i Bosnien. Han frikändes från åtalet om folkmord.

Egentligen var inte detta särkskilt överraskande; bevisen mot Krajisnik när det gäller folkmord var svaga. Likväl skapade domen bestörning hos bland annat representanter för de stora skarorna organiserade offer från Balkan-krigen, vilka ansåg att de berövats en viktig del i upprättelsen.

Mönstret känns igen. Inte minst från rättegången mot Slobodan Milošević, där precis samma argument ofta hördes: "om han frias från folkmord så har tribunalen misslyckats att ge offren sin rättmätiga upprättelse".

Det visar vilken oerhört stark symbolbetydelse "folkmord" tillmäts. Kanske oproportionerligt stor - åtminstone i den internationella debatten. Händelserna i Srebrenica, då närmare 8 000 muslimska pojkar och män avrättades var onekligen ett fall av folkmord. Två personer har hittills dömts för detta, men fortfarande har ingen "betydande ledare" kunnat knytas till händelsen. Milošević hade troligtvis inte heller fällts för folkmord om rättgången fått avslutas. Men han hade fällts på många av de övriga punkterna i åtalet och han hade fått tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Liksom de flesta av de 46 personer som ICTY har hunnit avkunna fällande domar emot.

Juridiskt sakkunniga är i det här avseendet överens med många av de människor som jag träffat i byarna kring Srebrenica och på annat håll på Balkan; Det finns inget självändamål att döma någon för folkmord - det viktigaste är att rättvisan har sin gång, på ett så klanderfritt sätt som möjligt. Därmed inte sagt att ICTY är en alltigenom fri, rättvis och framgångsrik rättsinstans - det vore ett rent felaktigt påstående - men det sätter in brottsrubriceringen "folkmord" i sitt sammanhang.

Spännande diskussion om Bosnien

I samband med måndagens vernissage för fotografen Adam Haglunds utställning "...där börjar livet" på Zenit i Malmö, höll vi gemensamt ett kortare föredrag med efterföljande diskussion om Bosnien; igår, idag och imorgon.

Det utvecklade sig till ett intressant samtal och inte överraskande hade den mestadels bosniska publiken tänkvärda, känslosamma och i flera fall kritiska synpunkter. Kontentan är att det är svårt att se skogen för alla träd. Vi reser alla med våra filter, vare sig vi gör det i vårt närområde eller i ett delvis främmande land.

Den främsta invändningen mot vår bild av Bosnien var att vi valt att berätta den mot bakgrund av det som varit; mot bakgrund av kriget och de drygt tio år av återhämtning som har följt. Det är förstås en rimlig åsikt. En utställning om dagens Bosnien skulle lika gärna ha kunnat handla om unga människor som dricker espresso på kaféerna i Sarajevo, om killarna som spelar fotboll på grusplanerna i Zenica, eller om en kväll på Diskotek Srebrenica.

Vi har valt en annan ingång. Vi ställer oss frågan vad som händer med ett land som gått igenom ett grymt krig sprunget ur till stor del konstruerade motsättningar, som har sett krigsförbrytelser och folkmord begås, och som fortfarande brottas med att få det officiella samhället att fungera. I det perspektivet är det omöjligt att väja för historien, för kriget.

Och vi fick medhåll. Av någon anledning (kanske en slump) var det i första hand de unga kvinnorna som ställde upp på påståendet om att det som varit har, och måste ha, en plats i nuet. Att om vi någon gång med trovärdighet ska kunna yttra "aldrig mer" så går det inte att bara rusa vidare.

Samtidigt, och det tänker jag ta till mig som en lärdom, så har jag stor förståelse för att man kommer till en punkt då dåtiden och pratet om kriget står en upp i halsen. Då bilder på gravplatser och sönderskjutna hus inte längre känns meningsfulla. Bosnien kommer, som många andra konfliktdrabbade länder, för lång tid framöver att få leva med att vi utomstående etiketterar och gör urval i vad vi kan och vill ta till oss. Det är en ömsesidig process att bearbeta det faktumet.

Besök utställningen på Zenit, Kommendanthuset, Malmöhusvägen i Malmö, eller se den på nätet: www.adamhaglund.se och fundera över hur ni själva ser på saken.

ICC lägger fram sitt första åtal

Thomas Lubango, ledaren för den kongolesiska milisgruppen Union des Patriotes Congolais (UPC) i Kongo-Kinshasa, blir den förste som åtalas vid internationella brottmålsdomstolen (ICC).

Thomas Lubango greps förra året och anklagas i åtalet för att ha värvat barn och använt dem som soldater.

– Det här fallet är ett stort steg framåt i kampen mot brott som begås mot barn. Värvning av minderåriga är något som förstör liv och framtid för tusentals barn i världen. Det här rättsfallet kommer att belysa problemet och bidra till att denna typ av brott stoppas, sa chefsåklagaren Luis Moreno-Ocampo då han tillkännagav åtalet.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) välkomnade åtalet men sa samtidigt till brittiska BBC att mer behöver göras. Andra brott som våldtäkt, tortyr och summeriska avrättningar får inte gå ostraffade.

Trots att det officiellt har varit fred i Kongo-Kinshasa sedan 2002, har oroligheterna i östra delarna av landet, främst i Ituri-regionen, fortsatt.

Ny tid för utfrågning på Bok & Bibliotek

Utfrågningen om Till mänsklighetens försvar, i Frilans Riks regi den 21/9, är flyttad till klockan 09.15 samma dag. Plats: Snackbar-scenen i F-hallen.

Träffa oss på Bok & Bibliotek

Den 21-24 september är det bokmässa, Bok & Bibliotek, i Göteborg, som vanligt. Vi finns förstås där för att prata om Till mänsklighetens försvar. Kom förbi förlagets monter (B09:07) eller träffa oss i samband med någon av våra programpunkter:

Torsdag 21/9, kl 10.00-11.00: Utfrågning om arbetet med boken, arrangerat av Frilans Riks. Plats ej bestämd. Se www.textverk.se för mer information.

Lördag 23/9, kl 13.20-13.40: Samtal om krigsförbrytelser, internationell rättvisa, sanning och försoning, på Stora Scenen, Internationella torget.

Vi ses på Bok & Bibliotek!

"Det krävs politisk vilja"

– Jag tror att makthavare är uppriktiga när de säger ”aldrig mer ska vi tillåta krigsbrott och folkmord”, men det är ett olyckligt ordval. Vi ska inte tro att vi kan skapa garantier för att grymheter, som förintelsen eller folkmordet i Rwanda, ska hända igen. Det kan komma att hända igen, men vi måste anstränga oss och vi måste vara medvetna om faran.

Det säger före detta statsministern och tillika FN-utredaren Ingvar Carlsson som jag tidigare idag samtalade med om hans erfarenheter och synpunkter från att ha utrett FN:s ansvar för att inte folkmordet i Rwanda stoppades. Den rapport han skrev, på uppdrag av FN, har nu närmare sex år på nacken men är fortfarande aktuell, som ett dokument över det internationella samfundets oförmåga att agera i tid.

Ingvar Carlsson säger att han tror att vi idag är bättre rustade om en en situation som den i Rwanda 1994 skulle uppstå igen. Men personligen vill han se en än starkare beredskap, gärna i form av en permanent styrka under FN-ledning som kan stå redo att ingripa när situationen så kräver. Hade man haft det i Rwanda så hade folkmordet antagligen kunnat förhindras, säger han.

– Men, tillägger han, det krävs också en politisk vilja att göra något. Bristen på just politisk vilja att ingripa anser jag var en av de viktigaste faktorerna till att inget gjordes för att stoppa folkmordet i Rwanda, trots att förhållandevis små resurser hade krävts. Jämför det med Irak där det fanns en stark politisk vilja att intervenera, trots att det skulle bli oerhört kostsamt. Skillnaden förklaras förstås av ekonomiska motiv, det vill säga det beror på oljan. Men vi måste komma dithän att vi tycker att det är värt att ingripa för att skydda mänskliga rättigheter som sådana.