Tuesday, November 16, 2010

Rätt man på rätt plats

Jag återvänder ofta till jämförelsen mellan försoning efter grymma konflikter på olika platser i världen, och hur man än vänder och vrider på det så tenderar dessvärre forna Jugoslavien alltid att hamna under rubriken ”dåliga exempel”. Min vanligaste analys brukar vara att det handlar om ledarna; om de som dikterar levnadsvillkor och som kan välja att vara eller inte vara ett gott föredöme.

Av världens största ledare när det kommer till att både leva och lära försoning, så har Sydafrika förärats två: Nelson Mandela och Desmond Tutu. Orättvis, men givetvis en välsignelse för det landet – som trots sina problem har kommit långt när det gäller detta kapitel. Forna Jugoslavien har här inte mycket att komma med. Snarare tvärtom. Här står sig nationalismen fortfarande stark i alla läger och den ömsesidiga misstron förgiftar försöken att gå vidare, ännu ett och ett halvt decennium efter att kriget tog slut.

Men idag mötte jag borgmästaren i den serbdominerade, bosniska staden Foča, Zdravko Krsmanović, och fick faktiskt en gnutta hopp. Inga andra politiska ledare som jag träffat under mina resor på Balkan har gjort så knivskarpa analyser av vilka problemen faktiskt är. Ingen har sett behovet av försoning lika tydligt. Ingen har förstått att ett väl fungerande samhälle börjar med att männen (det är oftast män) i toppen visar vägen.

Det är därför som serben Krsmanović såg till att Foča återfick sitt neutrala namn, efter att under flera år hetat Srbinje. Det är därför som han gjort upp med historien och försökt verka för att krigsförbrytare inte ska kunna gömma sig i denna del av landet. Det är därför som han öppet predikar försoning mellan de etniska grupperna, attackerar serbiska nationalister, och försöker få muslimer att återvända till staden. Det är därför som han kritiserar korrupta politikerkollegor, och det är därför som han strax efter vårt möte skulle till kommunfullmäktiges muslimske ordförande för att fira den muslimska högtiden bajram (eller eid al-fitr som det ursprungliga arabiska namnet är).

Fler politiker som Krsmanović vore en nåd för Balkan att stilla bedja om. Han är troligtvis långtifrån perfekt – få är det – men han är så många steg i rätt riktning för den här regionen att det är svårt att inte bli imponerad, till och med för en cynisk och ganska härdad reporter.

Thursday, October 14, 2010

Har ondskan ett ansikte

För snart tio år sedan satt jag i Haag-tribunalens rättssal. Slobodan Milosevic hade just utlämnats till Haag och gjorde nu sitt första, trotsiga och mycket korta framträdande i rättssalen. Vid ett tillfälle tittade han ut genom den tjocka glasrutan som skiljer själva rättegångsrummet från åhörarplatserna. Han tittade rakt på mig. Min blick mötte blicken från mannen som stod åtalad för några av den europeiska efterkrigshistoriens grymmaste brott.

Idag skedde det igen. I samma rättssal. Den före detta bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic drog handen genom den gråa, yviga kalufsen, vred sig lite åt sidan och sneglade över glasögonbågarna rakt på mig. Våra blickar möttes för ett ögonblick och i det läget hade jag svårt att inte låta förutfattade meningar skölja över mig.

Och jag skäms. Jag skäms över att jag tycker att han ser lömsk ut. På samma sätt som jag tyckte att Milosevic gjorde det. ”Kalla, plirande ögon framför en ondskefull hjärna.” Det gör tyvärr ont att erkänna det, men det går inte att komma ifrån att mina fördomar spelar mig ett elakt spratt. ”Oskyldig till dess motsatsen är bevisad” är ett lika svårt som nödvändigt ideal.

Så under rättegången leker jag lite med tanken, för att utmana mina fördomar. Försöker föreställa mig att Karadzic är fransk litteraturprofessor. Att han kommer cyklande längs Paris gator, med rocken och det yviga håret fladdrande. Bilden verkar stämma. Han ler och vinkar åt damen som står utanför bageriet, gör en u-sväng utanför sin port och spänner loss bokpaketet på pakethållaren. Ur cykelkorgen fiskar han upp en enkel flaska rödvin som han skyndar upp för trappan med till sin älskade hustru. Samma ansikte, ett helt annat sammanhang. Och det fungerar. Lömskheten mattas och tonar bort. Hans ögon ser mer trötta ut än lömska. Kanske till och med lite trevliga. Och jag ställer mig frågan: vad säger detta tankeexperimentet om mig?

Friday, September 17, 2010

Srebrenicas identitet

Efter att ha vandrat runt i Srebrenica klarnar det sakta. Jag har gjort återbesök på minnesplatsen, druckit kaffe med folkmordets änkor i deras hem och hängt med den unga befolkningen på den lokala filmfestivalen. Min bild av Srebrenica är visserligen mer splittrad än någonsin, men för varje nytt möte så läggs en ny bit till pusslet.

Jag möter ett sargat samhälle, misshandlat inte bara av sin brutala historia, utan av den enorma internationella närvaron som inte verkar förändra mycket för den lokala befolkningen. Och jag möter jag de som gjort historien till sin, som för länge sedan och för alltid identifierat sig med offerrollen.

Alla både vill och inte vill de ha min närvaro. Jag skrev om detta i ett inlägg häromdagen, men har nu hunnit lägga lite empiri till analysen. Alla som jag träffat har mer eller mindre tydligt varit inne på samma sak. De vill tillåtas gå vidare, men är samtidigt beroende av att fortsätta älta, av att få berätta sin historia eller bara dra nytta av den internationella närvaron.

Avdo, som driver stadens enda hotell, är den ende som sagt det rakt ut: ”utan den internationella närvaron skulle vi inte vara någonting. Intresset för folkmordet är det som håller uppe den här staden. Vi borde förbereda oss på den dag som ni utlänningar slutar komma, men det gör vi inte.”

Han har antagligen väldigt rätt, hur tragiskt det än må vara. För världen är Srebrenica känt för en sak, och en sak endast: folkmordet på 8 000 män och pojkar i juli 1995. Den absurda bieffekten är att det är just detta som gör att Srebrenica har något som ens liknar en fungerande ekonomi.

Srebrenica är en symbol och som sådan lever den i världens medvetande. En ung kille beskrev det idag som att leva lite som i ett museum. Han var inte så förtjust i det, men han insåg samtidigt att det var stadens räddning att intresset från världen är stort. Han önskade bara att fokus skulle kunna förskjutas från det som varit till det som är och det som ska komma.

När jag var här för fem år sedan uttryckte stadens borgmästare det mycket bra: ”det är som om världen bryr sig mer om de som är döda än de som fortfarande lever”.

Monday, July 26, 2010

Första domen i Kambodja

I dag förkunnade Specialdomstolen i Kambodja
(Extraordinary Chambers in the Courts of
Cambodia) sin första dom. Den före detta
fängelsechefen "Duch" dömdes till 35 år i
fängelse för brott mot mänskligheten.

Under Röda khmerernas välde var Duch chef för det
beryktade fängelset Tuol Sleng, även kallat S-21,
i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Av de cirka 17
000 personer som skickades till Tuol Sleng -
anklagade för att vara fiender till staten -
överlevde endast en handfull. De allra flesta
ligger i dag begravda på Dödens fält utanför
huvudstaden.

Ytterligare fyra personer står anklagade vid
domstolen för brott mot mänskligheten och
folkmord.

Men Röda khmerernas ledare Pol Pot ställdes
aldrig till svars i en internationell domstol -
han dog i Kambodja 1998.
--

Thursday, October 29, 2009

Sista domen i Freetown

Special domstolen för Sierra Leone (SCSL)
förkunnade nyligen den sista domen i Sierra
Leones huvudstad Freetown.

Tre före detta ledarna för RUF (Revolutionary
United Front), bland annat Issa Sesay, fälldes
tidigare i år för brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser. Domarna överklagades, men den
26 oktober meddelade rätten att strafftiden på 52
år, 40 år och 25 år ska ligga fast.

Detta var första gången som någon dömts i en
internationell domstol för brottet
tvångsäktenskap som ett brott mot mänskligheten
och för att ha angripit FN-styrkor. De tre
ledarna dömdes också bland annat för att ha
rekryterat barnsoldater.

I och med domen, avslutar SCSL nu sitt arbete i
Freetown. Domstolen fortsätter dock den pågående
rättegången mot Liberias före detta president
Charles Taylor. Av säkerhets skäl har rättegången
flyttats till Internationella brottmålsdomstolens
lokaler i Haag.
--

Thursday, September 10, 2009

Kritiserad utställning om Kambodja

Massmordet i Kambodja under Röda khmererna på 1970-talets andra hälft är återigen på tapeten - den här gången i en hårt kritiserad utställning, "Middag med Pol Pot", i regi av den statliga myndigheten Forum för levande historia.

Att grymma brott begicks i Kambodja under Röda khmererna styre går inte att blunda för. Omkring en miljon människor dog under den här perioden; de mördades, svalt ihjäl och insjuknade. Att det om man ska vara nogräknad inte handlade om ett folkmord är mest av akademisk betydelse (något som jag skrivit mer om här). För faktum kvarstår: Kambodja saknar idag en hel generation. I varje familj och släkt saknas mammor och pappor, far- och morföräldrar. Landet hemsöks av detta sitt förflutna, samtidigt som man är fullt upptagen med att försöka gå vidare och bygga en ny framtid.

I Sverige är fallet Kambodja laddat. En svensk delegation bestående av fyra mycket vänsterorienterade unga personer besökte landet under Röda khmerernas styre. De träffade ledaren Pol Pot och de reste runt i landet. Och de åkte hem och rapporterade om ett i huvudsak väl fungerande kommunistiskt samhälle. Nu har en av dessa svenskars berättelse blivit en utställning, som avtäcktes i Forum för levande historias lokaler i Gamla stan i förrgår.

Gunnar Bergström har sedan många år medgivit att han och hans medresenärer borde ha förstått att allt inte stod rätt till i Kambodja. Och han har klätt sig i säck och aska över det ansvar han anser vilar på sina och kamraternas axlar över att de inte förmådde inse och rapportera om vad som pågick.

Angreppen på utställningen och inte minst på Forum för Levande historia och generaldirektör Eskil Franck, kommer inte minst från en av dessa medresenärer, Jan Myrdal. Debatten kan bland annat följas på debattsidan Newsmill. En annan kritiker är mycket insatte journalisten och författaren Peter Fröberg Idling som levererar några svidande synpunkter i gårdagens Dagens Nyheter. Han ställer bland annat frågan om en svensk myndighet ska ägna sig åt att utmåla ostraffade medborgare som allmänt klandervärda, och funderar över om det skulle kunna hända på någon annan myndighet. Frågan är helt klart befogad. Dessutom måste man nog konstatera att när till och med företrädare för Timbro rycker ut till Jan Myrdals försvar, så börjar onekligen varningsklockorna ringa.

Fotonot: Vi reste för två år sedan runt i Kambodja, som en förlängning på boken Till mänsklighetens försvar, och rapporterade till ett antal svenska och nordiska tidningar. Vi har även i ett initialt skede bidragit med viss textresearch till Forum för levande historias utställning; beträffande bland annat vad svenska tidningar skrev under åren då Röda khmererna satt vid makten, samt forskningsläget kring Röda khmererna. Detta bör redovisas i sammanhanget.

Tuesday, June 16, 2009

Försoning och sanning i norra Uganda

Det är lätt att se på kränkningar av mänskliga
rättigheter och brott mot mänskligheten i ett
utifrån perspektiv och veta att de ansvariga för
dessa måste ställas inför domstol. Det blir
betydligt mer komplicerat när man talar med
folket som har lidit under dessa människor. Under
våra dagar i Gulu, norra Uganda hade vi många
intressanta diskussioner med folk som utstått
LRA:s attacker - men som inte nödvändigtvis var
intresserade av att ledaren Joseph Kony ställs
inför rätta vid ICC i Haag.

Ett första argument är att Haag ligger för långt
bort, det blir svårt för de drabbade att "äga"
processen, det blir en rättvisa som inte berör
dem.
Ett andra argument är att om Kony ska till ICC,
så borde även arméns misstänkta övergrepp
undersökas och rannsakas.
Sedan talar vi traditionell rättvis gentemot
internationell rätt. I det traditionella
afrikanska samhället handlar det inte bara om att
bevisa vem som gjort rätt och fel - det handlar
om att diskutera sig fram till hur vi bäst kan
leva tillsammans igen. För att leva tillsammans
måste vi. Med ceremonier, kompensation, sanning
och erkännande välkomnas de före detta rebellerna
tillbaka till samhället igen. Så är det med de
flesta av dem som återvänt från bushen, så skulle
det kunna bli med Kony.

Det alla är överrens om är ett: med Kony kvar i
bushen vågar ingen lita på freden.

LRA härjar nu i södra Sudan och östra
Kongo-Kinshasa. Folket i norra Uganda vet vad det
innebär. Men nu när freden kommit hit måste nästa
steg tas.

De som arbetar med frågorna om fred och rättvisa,
har nu börjat diskutera hur man bäst angriper
sanningen. Många vill berätta vad som hänt. Många
vill hedra sina döda genom att berätta. Andra
vill veta. En del vill bara tiga.

Vems sanning ska berättas och hur vet vi att
detta är sanningen, frågar sig samordnaren för de
religiösa ledarna i Gulu. Återigen måste vi
ställa oss frågan vem äger sanningen - och är vi
redo att lyssna till den och berätta?

Folket i norra Uganda har fått fred. De har
återvänt till sina byar och försöker bygga ett
nytt liv ur ingenting. Regnen har inte kommit och
skörden är mindre än väntat. De är hungriga.
Deras första kamp är att överleva. Därefter
kommer de filosofiska frågorna om sanning,
rättvisa, skuld och försoning.

Kanske fungerar det ändå att låta de före detta
barnsoldaterna rena sina brott genom att trampa
på ägget och sedan fortsätta i livet?
--

Friday, January 23, 2009

ICC:s första rättegång

På måndag den 26 januari är inleds en historisk rättegång i Haag. Då ska Internationella brottmålsdomstolen, ICC, inleda sitt allra första rättsmål. På den åtalades bänk sitter Thomas Lubanga. Rebelledare från nordöstra Kongo-Kinshasa, anklagad för att ha rekryterat barnsoldater och tvingat dem ut i strid.

Rättegången skulle egentligen ha påbörjats för sju månader sedan, i juni 2008. Men då fick alla vi journalister på plats vända hem igen – utan att ha bevittnat detta historiska ögonblick. Anledningen var att åklagaren undanhållit bevis för försvaret. Domstolen ansåg att rättvisan äventyrades och blåste av förhandlingarna.

Sedan har turerna gått fram och tillbaka, Thomas Lubanga har suttit kvar i häktet. Människorättsorganisationer har vittnat om besvikelse i Kongo. Hur är det möjligt att rättvisan kan ta så lång tid? Men på måndag är det alltså dags. Sju år efter det att den inrättades inleder världens första internationella krigsförbrytartribunal sin allra första rättegång.

Monday, December 29, 2008

Domen mot Bagosora

Domen mot Théoneste Bagosora är en av de viktigaste i Rwandatribunalens historia. För första gången har någon dömts för att ha organiserat och planlagt folkmordet. Men frågan är om utfallet bidrar till försoning.
Théoneste Bagosoras var mannen som hade den verkliga makten i landet sedan president Juvénal Habyarimanas flygplan skjutits ner den 6 april 1994. Visserligen var Bagosora på pappret endast stabschef i försvarsdepartementet, men hans ålder, hans bakgrund och hans härkomst gav honom betydligt mer makt. Bagosora beskrevs tidigt som planläggaren bakom folkmordet.

Den rwandiska dagstidningen The New Times kallade domen historisk redan innan utslaget blivit känt. Men om den betyder så mycket för vanliga rwandier är mer tveksamt.

Visserligen hade Théoneste Bagosora inte erkänt de brott han stod åtalad för ­ men han hade erkänt domstolens legitimitet. Även om han inte trodde på dess opartiskhet.

­ Bagosora anser inte att tribunalen är rättvis. Han tror inte på en rättvis dom. För honom är det inte lägre så mycket en sak mellan honom själv och domstolen, utan en sak mellan honom och historien, sa Bagosoras försvarare Raphael Constant, i samband med att försvaret inledde sin del av rättegången 2005.

Rwandatribunalen är, liksom Jugoslavientribunalen och den Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ett bevis för att världssamfundet inte längre tolererar straffrihet för brott som folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Ingen ska längre åtnjuta immunitet på grund av sin rang eller titel och med gårdagens domar har över 35 ledare dömts för sin delaktighet i folkmordet i Rwanda. Bland de dömda finns journalister, militärer, präster, borgmästare och en premiärminister.

Men Rwandatribunalens mandat är begränsat. Tribunalen ska endast utreda brott under 1994 och dess uppgift är att endast pröva de högsta samhällsledarna, inte fotfolket.

Rwandatribunalen ska också, enligt FN-resolutionen, bidra till den nationella försoningen i landet.
Men försoning måste komma inifrån, det kan aldrig tvingas på en nation utifrån. Det är därför tveksamt hur mycket försoning som domen mot Bagosora bidrar med. Rwandierna själva brukar framhäva de egna traditionella domstolarna, gacaca, som ett mer påtagligt sätt att nå försoning.

Gacaca bygger på byinvånarnas deltagande under förhöret av den misstänkte och leds av specialutbildade gacacadomare.

För de allra flesta är det viktigare att rättvisa skipas lokalt än att höga ledare får sitt straff i en internationell tribunal.
-- 

Friday, December 19, 2008

Hjärnan bakom folkmordet dömd

I går föll domen - livstids fängelse - mot Théoneste Bagosora vid Rwandatribunalen. Bagosora är den som utpekas som hjärnan bakom folkmordet och domen är en av de viktigaste i tribunalens historia. För första gången har någon dömts för att ha organiserat och planlagt folkmordet. Men frågan är om utfallet bidrar till försoning.

I en artikel i dagens Sydsvenskan (papperstidningen) analyserar jag domen. Texten kommer att publiceras här om ett par dagar. I ett tidigare inlägg här på bloggen berättar jag om mitt eget möte med Théoneste Bagosora, vid Rwandatribunalen 2005.

Thursday, December 18, 2008

Rusesabagina vs. Kagame

Nyligen träffade vi, den "verklige" hotelldirektören bakom
filmkaraktären i Hotel Rwanda. Paul Rusesabagina
var manager för Hotel des Mille Collines 1994 och
gav 1 200 dödsdömda skydd undan folkmordet. De
gömde sig på hotellet och Paul Rusesabagina har
av omvärlden setts som en hjälte.

Men i hemlandet Rwanda är han en kontroversiell
person och även internationellt börjar hans
historia ifrågasättas. Linda Melvern poängterar i
sin nya bok att de tunisiska FN-soldaterna
utanför hotellet var de verkliga hjältarna. Det
var de som höll milisen och militären borta.

Mötet med Rusesabagina var bitvis fascinerande,
bitvis störande. Rusesagabagina drev uppenbart en
egen kampanj mot den sittande regeringen och
blandade friskt fakta med fiktion. Vems ärenden
han går för att måla en annan bild av Rwanda än
den vi själva bevittnade i mars, är svårt att
veta.

Vid närmare granskning framkom att Rwandas
president Paul Kagame och hotelldirektör
Rusesabagina under flera års tid, har utkämpat en
bitter fejd. Presidenten och hans anhängare gör
allt för att få Rusesabagina att framstå som en
lögnare och opportunist. Någon som blivit rik på
sin falska hjältegloria. Rusesabagina i sin tur
försöker svartmåla Kagame och anklagar honom för
krigsförbrytelser och för att vara en person som,
istället för att bejaka försoning, sår nytt hat
mellan folkgrupperna.

Vems är sanningen? Vem äger historien? Och vilket
politiskt spel ligger egentligen bakom fejden
mellan Rusesabagina och Kagame?

--

Wednesday, December 10, 2008

Begreppet folkmord fyller 60 år

I dagarna fyller folkmordskonventionen 60 år. Det sker lite i skuggan av att den betydligt mer kända FN-deklarationen om mänskliga rättigheter fyller lika många år.

Det är synd, eftersom folkmordsbegreppet och själva konventionen behöver diskuteras. Det finns nämligen två problem med användningen av "folkmord": att ordet används för ofta och att det används för sällan. I en artikel på kultursidan i dagens Göteborgs Posten utvecklar jag resonemanget.

Jag drar även paralleller till fallet Kambodja, som vi för närvarande gör ett stort researchjobb för på uppdrag av Forum för levande historia. Kambodja är ett av de grymaste folkmord som inte är ett folkmord. I artikeln förklaras varför.

Wednesday, November 19, 2008

Nytt reviderat kapitel

Inför Bok&Bibliotek i Göteborg har vi på förlagets uppmaning reviderat slutkapitlet till Till mänsklighetens försvar. Det nya kapitlet följer med boken vid köp direkt från förlaget, och kan annars laddas ner genom att klicka här, eller i listan till höger.

Ett välkommet besked

Gripandet av Radovan Karadzic i slutet av sommaren var lika oväntat som välkommet. Inte minst är det en behövlig injektion för ICTY, vars verksamhet gått lite i stå sedan Slobodan Milosevics död för två och ett halvt år sedan.

När beskedet om gripandet kom befann vi oss på väg till New York, men jag hann lämna en kortare analys av händelsen till Göteborgs-Posten. Läs den här.

Återupptagning

Vi har för avsikt att återuppta rapporterandet via den här bloggen nu under hösten. Som antytts så finns en hel del händelser att kommentera och fördjupa sig i. Gripandet av Radovan Karadzic och den stundande rättegången förstås. De interna stridigheterna på ICC, vilka bland annat involverat svenske Christian Palme, tidigare anställd på domstolen. I Arusha närmar sig avgörandet i rättegången mot Théoneste Bagosora. Vi ska försöka beta av dessa och andra frågor allt eftersom den närmaste tiden.

Monday, August 25, 2008

Tillfälligt uppehåll

På grund av en händelserik vår och sommar har den här bloggen haft uppehåll en tid. Det har varit nödvändigt av tidsskäl, men samtidigt beklagligt eftersom det funnits flera saker som borde ha föranlett kommentarer och granskning. Nu senast handlar det om gripandet av Radovan Karadzic i Serbien, men även arbetet vid ICC i Haag skulle kräva en uppdatering.

Vi arbetar för närvarande med att försöka sammanställa ett antal kommentarer och vi hoppas kunna återuppta bloggandet på denna plats inom kort.

Friday, April 04, 2008

Ny skrift för Utrikespolitiska Institutet

På uppdrag av Utrikespolitiska Institutet kommer vi under våren/sommaren att ta fram en skrift på temat internationell straffrätt, brott mot mänskligheten och folkmord. Skriften kommer att ingå i UI:s serie Världspolitikens dagsfrågor och utgivningen är planerad till augusti. Mer information kommer här framöver.

Wednesday, March 19, 2008

Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer

Det är namnet på ett det omdiskuterade projekt som Forum för levande historia arbetat med sedan förra året. Debatten har förts i ansedda medier och ibland hållit en skrämmande låg och okunnig nivå. Bara det faktum att Forum för levande historias överintendent Eskil Frank har tvingats försvara arbetet är ett tecken på detta.

Det går förstås att ifrågasätta själva existensen av Forum för levande historia. En del gör det. Men det är en annan debatt. När myndigheten nu finns och arbetar med att sprida kunskap och information om brott mot mänskligheten, så är det förstås fullständigt rimligt att inte stanna vid Förintelsen utan att gå vidare och även titta på senare kriminella handlingar i denna sin grövsta form.

Att välja de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer är ett sätt att välja några sådana fall. Urvalet och rubriceringen har tolkats som ett politiskt ställningstagande, men oavsett hur man väljer att se på saken så råder det ingen tvekan om att det under regimerna i såväl Sovjetunionen och Kina som i Kambodja begicks grymma brott mot mänskligheten, ofta betydligt mindre kända än de som begicks i Nazityskland. Arbetet är inte ett angrepp på kommunismen. Ideologier kan inte begå brott mot mänskligheten. Det är människor som begår brotten – möjligen i en ideologis namn – men likväl är det enskilda människor som är skyldiga. Detta är en grundläggande princip i den internationella straffrätten, vilken inte tar hänsyn till politiska strömningar.

I den skrift som Forum för levande historia nu har producerat har vi bidragit med material från Kambodja. Skriften finns att ladda ner genom att klicka i listan här till höger. För lärare och elever finns också ett kompletterande läromaterial på området att hämta på Forum för levande historias hemsida.

Wednesday, February 13, 2008

Ytterligare en rebelledare gripen

Den sjunde februari flögs Mathieu Ngudjolo Chui,
före detta kommendant för rebellgruppen FNI i
östra Kongo till ICC:s häkte i Haag. Mathieu
Ngudjolo Chui är den tredje krigsherren från
östra Kongo som åtalas vid den internationella
brottmålsdomstolen och han gjorde sitt första
framträdande inför rätten i måndags.

Åtalet som riktas mot Mathieu Ngudjolo Chui
innehåller sex fall av krigsförbrytelser och tre
fall av brott mot mänskligheten, bland annat mord
och sexuellt slaveri.

ICC:s första rättegång, den mot kongolesen Thomas Lubanga, inleds den 31 mars

--

Tuesday, January 08, 2008

Rättegången mot Taylor återupptas

Rättegången mot Liberias före detta president
Charles Taylor har nu återupptagits. Efter sex
månaders försening, satt Charles Taylor i
rättsalen då förhören inleddes den 7 januari.
Taylor som står anklagad vid Specialdomstolen för
Sierra Leone för krigsförbrytelser och brott mot
mänskligheten i Liberias grannland Sierra Leone,
nekar till samtliga anklagelser.
Åklagarens första vittne var en expert på så
kallade blodsdiamanter, dessa ska ha underblåst
och finansierat konflikten i Sierra Leone som
varade mellan 1991 och 2002. Sammanlagt förväntas
åklagaren kalla 144 vittnen.
Samtidigt som rättegången inleds, meddelar man
från Liberia att man nu är redo att påbörja
allmänna förhör i landets sanningskommission.
Liksom Sierra Leone har Liberia genomlevt ett
grymt och skoningslöst inbördeskrig under
1990-talet, men till skillnad mot sitt grannland
finns här ingen domstol som ska döma de skyldiga.
Charles Taylor som är en nyckelfigur i båda
krigen, kommer troligtvis inte att kunna höras
av sanningskommissionen i Liberia eftersom den
pågående rättegången om brott begågna i Sierra
Leone, väntas ta 18 månader.
--