Thursday, October 14, 2010

Har ondskan ett ansikte

För snart tio år sedan satt jag i Haag-tribunalens rättssal. Slobodan Milosevic hade just utlämnats till Haag och gjorde nu sitt första, trotsiga och mycket korta framträdande i rättssalen. Vid ett tillfälle tittade han ut genom den tjocka glasrutan som skiljer själva rättegångsrummet från åhörarplatserna. Han tittade rakt på mig. Min blick mötte blicken från mannen som stod åtalad för några av den europeiska efterkrigshistoriens grymmaste brott.

Idag skedde det igen. I samma rättssal. Den före detta bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic drog handen genom den gråa, yviga kalufsen, vred sig lite åt sidan och sneglade över glasögonbågarna rakt på mig. Våra blickar möttes för ett ögonblick och i det läget hade jag svårt att inte låta förutfattade meningar skölja över mig.

Och jag skäms. Jag skäms över att jag tycker att han ser lömsk ut. På samma sätt som jag tyckte att Milosevic gjorde det. ”Kalla, plirande ögon framför en ondskefull hjärna.” Det gör tyvärr ont att erkänna det, men det går inte att komma ifrån att mina fördomar spelar mig ett elakt spratt. ”Oskyldig till dess motsatsen är bevisad” är ett lika svårt som nödvändigt ideal.

Så under rättegången leker jag lite med tanken, för att utmana mina fördomar. Försöker föreställa mig att Karadzic är fransk litteraturprofessor. Att han kommer cyklande längs Paris gator, med rocken och det yviga håret fladdrande. Bilden verkar stämma. Han ler och vinkar åt damen som står utanför bageriet, gör en u-sväng utanför sin port och spänner loss bokpaketet på pakethållaren. Ur cykelkorgen fiskar han upp en enkel flaska rödvin som han skyndar upp för trappan med till sin älskade hustru. Samma ansikte, ett helt annat sammanhang. Och det fungerar. Lömskheten mattas och tonar bort. Hans ögon ser mer trötta ut än lömska. Kanske till och med lite trevliga. Och jag ställer mig frågan: vad säger detta tankeexperimentet om mig?