Symbolvärdet i en folkmordsdom

I förra veckan meddelades domen mot Momčilo Krajišnik, vid ICTY i Haag. Den tidigare talmannen i det bosnienserbiska parlamentet dömdes till 27 års fängelse för krigsförbrytelser under kriget i Bosnien. Han frikändes från åtalet om folkmord.

Egentligen var inte detta särkskilt överraskande; bevisen mot Krajisnik när det gäller folkmord var svaga. Likväl skapade domen bestörning hos bland annat representanter för de stora skarorna organiserade offer från Balkan-krigen, vilka ansåg att de berövats en viktig del i upprättelsen.

Mönstret känns igen. Inte minst från rättegången mot Slobodan Milošević, där precis samma argument ofta hördes: "om han frias från folkmord så har tribunalen misslyckats att ge offren sin rättmätiga upprättelse".

Det visar vilken oerhört stark symbolbetydelse "folkmord" tillmäts. Kanske oproportionerligt stor - åtminstone i den internationella debatten. Händelserna i Srebrenica, då närmare 8 000 muslimska pojkar och män avrättades var onekligen ett fall av folkmord. Två personer har hittills dömts för detta, men fortfarande har ingen "betydande ledare" kunnat knytas till händelsen. Milošević hade troligtvis inte heller fällts för folkmord om rättgången fått avslutas. Men han hade fällts på många av de övriga punkterna i åtalet och han hade fått tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Liksom de flesta av de 46 personer som ICTY har hunnit avkunna fällande domar emot.

Juridiskt sakkunniga är i det här avseendet överens med många av de människor som jag träffat i byarna kring Srebrenica och på annat håll på Balkan; Det finns inget självändamål att döma någon för folkmord - det viktigaste är att rättvisan har sin gång, på ett så klanderfritt sätt som möjligt. Därmed inte sagt att ICTY är en alltigenom fri, rättvis och framgångsrik rättsinstans - det vore ett rent felaktigt påstående - men det sätter in brottsrubriceringen "folkmord" i sitt sammanhang.